Dadda Pupp Nöö

Hon ligger i spjälsängen och har svårt att komma till ro. Hon har kramat, tappat bort och återfått gosedjuret Pingu ett par gånger redan. När hon sträcker upp benen i luften åker pyjamasbenen upp en bit. Varje gång säger hon "Oj!" med bekymrad röst och räcker mig först det ena, sedan det andra benet för att jag ska rätta till.

En trött del av mig vill säga "Skyll dig själv!", men självklart drar jag ner pyjamasbenen till fotknölarna efter varje "Oj!". . Det känns lite som i filmen Ivanhoe, när han väljer fel tjej i slutet varje år. Nu har han valt fel tjej så många gånger att man kan tycka att han skulle ha lärt sig av misstagen... :)

Hon lägger sig med ansiktet begravt i kudden och bökar sedan tills hon står på fötterna med blöjrumpan i vädret. Jag lägger omkull henne eller drar henne i fötterna tills hon ligger platt igen. Vi upprepar det här några gånger. Ingen av oss tycker nog egentligen att det är roligt, vi gör det bara som ett tidsfördriv.

Hon sticker ut foten mellan spjälorna tills det förmodligen blir oskönt. Hon gör ett litet gnälljud och jag petar tillbaka hennes fot medan jag säger "Foten i sängen". Vi upprepar det fyra gånger bara för att det är sånt vi gör.

Jag nynnar "Ute blåser sommarvind" för tionde gången minst denna kväll. Nu verkar hennes ögonlock äntligen bli tyngre och tyngre. Täcket får äntligen ligga kvar utan att sparkas bort. Plötsligt ser jag, trots halvmörkret, att de där små blå är uppspärrade igen. Hon säger:

-Dadda... Pupp! Nööö. Hehehehehe!!

En stunds tystnad.

-Dadda... Pupp! Nööö. Mhm.

En stunds tystnad igen.

-Dadda... PUPP! Nöö. Hehehe!

Vad rör sig i ditt huvud, du fantastiska lilla skapelse? Jag skulle vilja veta och förstå vad du tänker på. Det känns så avlägset att du en dag kommer att kunna berätta det för mig. Jag hoppas verkligen att jag tar mig tid att lyssna på dig då.

Nu sover du till sist, med ett leende på läpparna och Pingu i ett stadigt grepp under armen. Jag missade poängen med dagens sista skämt men ler ändå i ren kärleksglädje.

Bara för idag: Jag ska ta mig tid.

Känsla av sammanhang

Klart att jag har tyckt att jag känt mig ovanligt trött. Men jag kan inte säga hur länge det har varit på det viset. Jag har trott att det berott på småbarnstiden, på avbruten nattsömn och sedan en månad tillbaka på omställningen att gå från föräldraledighet till att jobba heltid.

Klart att jag har märkt av hur tungt det går att andas när jag anstränger mig fysiskt, hur svårt det har varit att hålla en regelbunden motionsrutin vid liv. Men jag har aldrig tänkt att det handlat om något annat än en dålig grundkondition efter den andra graviditeten, sänkt självdisciplin och mindre egentid.

Nog har jag känt mig frusen. Men det är ju vinter och jag bor i Norrland. Fläktsystemet på jobbet är inte det bästa och här hemma behöver vi fodra om en yttervägg till sommaren.

Klart att jag har undrat varför min tidigare så blygsamma tinnitus plötsligt eskalerat och gjort sig påmind flera gånger om dagen. Ett ständigt sus har legat över vardagen som en ljudmatta i bakgrunden. Tröttsamt, men förmodligen självförvållat, har jag tänkt med ett snett leende åt minnet av den där HammerFall-konserten för tio år sedan.

Visst känner jag mig blek när jag ser mig själv i spegeln. Men hej, det är den tid på året när jag brukar vara nästan transparent och jag har aldrig haft pigmentresurser för att bli särskilt brun anyway.

Så ringde de från Blodcentralen i förrgår och sade att jag är spärrad som blodgivare två år framåt. Jag har alldeles för låga järndepåer i kroppen. Kroppen kan inte tillverka egna röda blodkroppar längre. Jag har fått järnbristanemi. Och plötsligt får allt en gemensam förklaring. Allt hänger ihop. Alla de där symtomen handlar om detta. Så skönt! Eller?

Sedan jag fick veta att det finns en medicinsk förklaring har jag gäspat mer än innan, lagt mig tidigare än innan, ansträngt mig mindre än innan. Min chef frågade om jag ville sjukskriva mig. Nej? Borde jag? Det skulle jag aldrig ha gjort om jag inte fått veta det här. Jag skulle ha bitit ihop och ångat på. Jag kan visst jobba, jag har bara slutat ha dåligt samvete för att jag pausar ibland.

PS: Alla skämt om järnbrist stavat med hj är redan dragna.

Bara för idag: Jag ska lyssna på min kropp.

True Blood

I veckan har jag lämnat blod. Jag tillhör blodgrupp A+, som jag läste i tidningen att sjukhuset bara hade en enda påse kvar av häromdagen. Så jag passade på en morgon innan jobbet. Det är rätt vilsamt att ligga på en brits, göra en god gärning och sedan få en smaskig smörgås och lite juice för besväret. Dessutom två Trisslotter!

Medan jag låg där och väntade på att min blodpåse skulle bli fylld tänkte jag att det finns vissa likheter mellan att vara blodgivare och att arbeta nära socialt utsatta människor.

- Jag får inte ge så mycket av mig själv så att jag själv inte orkar.

- Det finns alltid de som behöver få. Så det behöver alltid finnas de som vill ge. Behovet tar aldrig slut.

- Om jag inte har tillräckligt att ge så bör jag avstå, vidta åtgärder, vila och återkomma.

- Om mitt blod är infekterat så kan jag infektera andra. Då är jag inte lämplig för min uppgift längre. Jag har själv ett visst ansvar att hålla reda på om jag kan vara smittad eller inte.

- Det jag tar in påverkar det som kommer ut. Det här minns jag särskilt tydligt från tiden som plasmagivare under studenttiden. Blodet centrifugerades och jag fick tillbaka allt det röda. Själva plasman hamnade för sig. Den såg ut som äppeljuice. Men en gång såg jag en kille vars plasma hade ett flytande lager vita klumpar. Han hade ätit ett skrovmål just innan lämningen! En annan gång såg jag en tjej som lämnade nästan snorgrön plasma och frågade sköterskan hur hon kunde ha en sån färg på sin. "P-piller" var svaret. Obehagligt.

Jag vann 25 kr på den ena lotten och fick en pratstund med en trevlig polis. Slutet gott, allting gott!

Bara för idag: Jag ska ge balanserat.

An unconvenient truth

Det finns så många obekväma sanningar. Men det finns så många förlösande sanningar också. Fy vad svårt det kan vara att förutse vilken sort man kommer att yttra!

Han tittade mig rakt i ögonen, vek inte med blicken för en sekund, och bad mig att besvara en fråga. Han sade att svaret på frågan skulle påverka hans livs riktning för all framtid och att jag därför måste svara absolut ärligt.

-Är jag psykiskt sjuk?

Jag hann på ett par sekunder notera avståndet till dörren, hans kroppsstorlek jämfört med min och tänkbara konsekvenser av ett felaktigt svar.

-Jag tror att det finns en anledning till att du behöver vara här.
-Svara rakare. Ja eller nej. Är jag psykiskt sjuk?

Well... Vissa frågor behöver besvaras med en 100%-ig sanning. Är du gravid, ja eller nej? Har du körkort, ja eller nej? Är du gift, ja eller nej? Det finns liksom inga "ibland" eller "lite grann" eller "delvis". Möjligen ett "jag vet inte". Fast inte om man vet svaret. Så...

-Ja.
-Ja, i så fall... förändrar det ju allt.

Jag seglar iväg på minnenas flod och hamnar vid en säng på akuten, tio år tidigare. Tjejen i sängen hade just misslyckats med ett självmordsförsök. Jag, som är kompis med hennes studentkorridorskompis, var där för att jag blivit utvald. Hon ringde mig och berättade att hon svalt en massa tabletter och att hon ville ta farväl. Så jag utgick ifrån att hon ville bli hindrad, ringde 112 och sprang de två kvarteren dit. Höll henne vid medvetande, åkte ambulans tillsammans med henne.

Efter att ha sett hennes maginnehåll pumpas upp tillsammans med flytande kol satt jag intill hennes säng. Hon hulkade och skämdes. Och så kom frågan:

-Tycker du att jag är ett psykfall nu?
-Du använder ett negativt laddat ord. Om jag bröt benet eller fick influensa skulle du inte kalla mig för ett fysfall, eller hur?
-Nej?
-Fast när kroppen mår dåligt är man väl på sätt och vis ett fysfall och när det psykiska måendet rasar så är man väl ett psykfall, då. Jag tror inte att du är knäpp. Jag tror bara att du mår väldigt, väldigt dåligt. Det finns ingen värdering i det. Människor drabbas av olika saker och hanterar dem på olika sätt, bättre eller sämre. Det här var ett sämre.

En vecka senare ringde hon igen. Jag trodde att hon ringde för att tacka mig, men hon sade "Kan du följa en gång till? Jag har gjort det igen"... Undrar ibland vart hon finns nu. Om hon finns.

Bara för idag: Jag ska våga säga ja. Eller nej.

Om jobb

Vilka faktorer gör att man stannar kvar på en arbetsplats istället för att lämna den? Jag har funderat på det.

Lönen. Att man tjänar så ruskigt bra så att inget annat spelar någon roll. Lönen bekostar en härlig fritid och det gör att det kvittar ifall själva jobbet suger.

Kollegorna. Att man visserligen kanske inte är så välbetald eller tycker så mycket om själva arbetsuppgifterna, men att detta kompenseras av att vara en del av ett tight och fantastiskt team. Lunchraster och kafferaster är så trevliga så att resten inte känns viktigt.

Arbetsuppgifterna. Att ha en funktion som är så stimulerande, utvecklande, engagerande och inspirerande att det skänker en otrolig mening åt tillvaron att få vara den som utför jobbet. Även ifall man är underbetald och underskattad.

Trygghet. Man vet vad man har men inte vad man får. Det finns en bekvämlighet i att vardagen är okomplicerad och förutsägbar. Det är skönt att ha ett jobb, det räcker så.

Det är väl de positiva faktorer jag ser. De som gör att man stannar med en sorts tillfredsställelse. De kan givetvis kombineras, det vore ju bara fantastiskt! Och ifall man hade allt eller mycket av det där, vad skulle då kunna få en att ge upp det? Kanske någon form av grov kränkning. Kanske att ens familj drabbas av något som gör att man behövs bättre hos dem. Kanske egen skam. Jag vet inte, vad tror ni?

Bara för idag: Jag ska göra ett bra jobb!

En nära-kräk-upplevelse

Idag stod jag på tröskeln till en ny subkultur, inbjuden att ta steget från hang-around till fullvärdig medlem, men jag vände.

Mitt jobbgäng hade beställt sushi till alla inklusive mig idag. Jag var mer än skeptisk till förslaget, men de var så väldigt angelägna om att värva mig till sushi-klubben. Jag hade inte bara ogrundade fördomar, jag har faktiskt smakat det en gång förut. Men "en gång är ingen gång" hette det. "Man vänjer sig" hette det också. Och "Det är skillnad på hemgjorda och köpta".

Jag har aldrig ätit kalvsylta sen jag var åtta år och bet på en stor broskbit inbäddad i skivan jag fått serverad av en folkilsk mattant. Jag har aldrig ätit ostron sedan jag var 25 år, bjuden på åttarättersmiddag och övertalad att prova. Det skulle gå så lätt, man skulle bara svepa allt från skalet. Lögn! Biten var för stor för att sväljas hel och jag blev tvungen att bita av den. Och min omedelbara association (som jag även utbrast högt till kyparens tydliga missnöje) var "Det kändes som att bita tungan av en död!"... En gång är inte alls ingen gång, en gång ÄR en gång! Särskilt en sån gång.

Men okej, jag hade bara ätit "hemgjord" sushi innan, visserligen tillverkad av hotell-och-restaurang-elever från årskurs tre, men ändå. Den gången klarade jag inte att äta upp alla bitar. Nu provade jag alltså igen, men... Det här var andra och sista gången! Såhär är sushi för mig:

Wasabi - en klick frätande pepparrotsgegga. Rörde ej.
Syltad ingefära - ser ut som avhyvlad hud. Stark. Rörde ej.
Algrulle med ris, räka och laxflisa - kall, svampig gröt tapetserad med svart reptilskinn. Klarade två.
Risboll med laxflaga - kall, svampig och sur. Växte i munnen. Klarade två.
Soja - ska allt badas i. Gör bara att allt blir för salt. Yo no soy marinero! ;)

Medan jag på allvar kämpade med att ignorera kväljningsreflexerna så menade mina kära kollegor att detta är en förhöjd, nästan religiös, matupplevelse för dem. De använde ord som "abstinens". De hade favoritbitar och favoritställen. De kan åka flera mil för att komma till en bra sushi-restaurang.

Så knarkigt sushi-träsket är! Jag fick förslaget att börja vänja mig vid rullar för att sedan övergå till bollar. Ska man verkligen måsta vänja sig? Jag vill inte ha rullar och bollar! Om de inte är punschrullar och kokosbollar, förresten. Jag kan plötsligt tänka mig att fika the sushi way, med en liten skål smält choklad att doppa allt i. Några bitar flagad sötmandel att knapra på. Och så en klick mintsmet, typ den som är i After Eight! Där har vi det.

Bara för idag: Jag ska lita på min magkänsla.

Kramkraft

Ett par små armar runt min hals. Ett par små ben runt min kropp. Jag bär henne till bilen för att skorna blivit blöta och hon kramar sig fast som en liten koalabjörn. En trött och fundersam liten koalabjörn. För nu vill hon veta hur det känns för mig att bli kramad av henne.

Jag svarar att det känns skönt, att jag blir glad i hjärtat av hennes kramar. Hon kramar lite hårdare och upprepar sin fråga - nu då? Jag svarar att hennes kramar är som vitaminer och godis samtidigt, fast ännu bättre för man kan inte få hål i tänderna av dem. Vi fnissar tillsammans åt det tokiga i att vara som en vitamin.

En stund senare, när hennes små pärlrader av tänder är borstade och Snövit-pyjamasen är på, får jag dagens sista kram: Godnattkramen. Den är lång och hård och ljudsatt med ett "Mmmmmm!".

Sedan kommer dagens sista fråga: Kommer den där kramen att räcka för att göra dig glad hela dagen i morgon, mamma?

Jag skulle kunna svara att det kan man inte så noga veta, att ingen av oss vet hur morgondagen kommer att bli, men varför skulle jag vara så krass mot en nästan-4-åring? Jag svarar att den kommer att räcka, minst ända fram till nästa kram. Det verkar vara ett fungerande svar. Skönt.

Bara för idag: Jag ska omvandla min senaste kram till energi.