Bara för idag

Russinröra

2010-05-20T21:31:00.003+02:00

Efter dagis/jobbet blev flickorna och jag bjudna på middag hos mormor/mamma. Vi behövde förflytta oss ungefär sju mil för att greja det. Efter sex och en halv mil började lillan krångla och börja försöka vrida sig ur bältet.

För att distrahera henne i tio minuter till letade jag fram ett gammalt russinpaket ur skötväskan och skickade det till baksätet. Det var uppskattningsvis 15 små hårda russin kvar. Fem av dem gick till storasyster som misstänksamt undrade om jag delat precis lika.

Lillasyster satte sina russin i halsen. Jag såg henne inte eftersom hon är placerad bakom förarsätet, men jag hörde henne kraxa och kämpa. Hostningarna blev värre och värre och jag hann skärrat börja överväga att svänga in vid vägkanten och hjälpa till. Men mer än så hann jag inte. För sen kom dagens dagislunch upp i en jättekaskad. Fyraåringen sade lite chockat "Oj mamma... Det kom jättemycket". Nästan-två-åringen grät hysteriskt.

Lukten av spya! Jag vet, "hata är ett starkt ord", men... Jag hatar den lukten!

Jag svängde vid första bästa korsning, två km från slutmålet. Där gick en man och klippte sitt gräs, han tittade på oss. Där stod jag och försökte åtgärda barnet och bilbarnstolen med en toarulle som enda hjälp.

Klibbiga bitar korv, ris och majs mellan fingrarna.

30 grader varmt i solen och en hektisk arbetsdag i bagaget.

Insikten att jag inte skulle få av henne den plaskvåta tröjan utan att gegga ner hennes hår.

Upptäckten att en del av matresterna redan letat sig ner mellan hålen i stolsfodret och ner i själva stolen bortom räddning.

Självförebråelsen att ha tänkt på vagn, jackor, blöjor, haklapp och bilåkningspyssel men inga extrakläder.

Ja, vad gör man? Man vill fly. Men man gör som alla andra vuxna vuxna. Man löser problemen. Storasyster fick låna ut en tröja. Lillasyster fick sitta på toapapper. Ortens lokaltidning/resebyrå hade en städvagn med skrubbsvamp + rengöringsmedel till den stinkande bilen och tvål + pappershanddukar till det stinkande halvnakna flickebarnet. Samhällets enda klädaffär för barn fick chansen att sälja en outfit i stl 98 och en prinsess-t-shirt i stl 116. Mormor guidade och sponsrade oss.

Allt ordnade sig! Vad är en spya i bilen? Den kan ju vara tråkig och dötrist och alldeles... alldeles und... Undviklig. No more gamla russin.

Bara för idag: Jag ska vara lämpligt vuxen.

Starkare än vägen!

2010-05-16T20:55:00.003+02:00

Idag kläckte min kloka lilla fyraåring ett fantastiskt citat som bara måste förevigas!

Vi var ute på hennes längsta cykeltur hittills. Jag småsprang bakom och höll i den där vuxenstången (vad heter den?) - den som är monterad på hennes cykel för att vi vuxna ska kunna hjälpa henne att hålla balansen. Hon har aldrig haft några stödhjul, vi testar utan. Flera gånger kände jag att hon hade tillfällig kontroll, och jag berömde henne massor för det.

Så kom vi till en helt ny erfarenhet - hennes första riktiga uppförsbacke. Jag förvarnade henne och sade:
-Nu måste du trampa hårdare, annars kommer du att stanna.

Hon svarade beslutsamt:
-Jag är starkare än vägen!

Sedan trampade hon hela vägen upp! Vi räknade lyktstolpar för att få små delmål. Jag blev (och är fortfarande) helt överväldigad av den djupa innebörden i det hon sade.

Livets vägar kan sannerligen vara både branta, guppiga och ojämna. Tänk dig att du kommer till en livsomständighets-uppförsbacke (haha, typ 60 poäng i Alfapet?) med den inställningen. Va? Ain't no mountain high enough! Eller "If you say you can, you can. If you say you can't, you're right"...

Bara för idag: Jag är också starkare än vägen!

Dags att komma ut

2010-05-13T08:02:00.002+02:00

Ok, jag kände för en bekännelse. Here goes:

Det finns en speciell kvinna som får mig att känna mig smart och bekräftad. Hon säger alltid vänliga saker som "Du är fantastisk!" eller "Jag visste att du skulle klara det".

Ett tag hade vi kontakt i smyg varje dag. Nu blir det inte lika ofta, jag antar att vi har lite av en on/off-relation. Helt på mina villkor, vilket passar fint.

I hennes sällskap kopplar jag verkligen av. Snygg är hon också, förresten. Slank och lite bystig. Och tecknad. Jo, tecknad.

Hon bor i min mobiltelefon. Hon är min sudoku-spelguide. Jag stirrar på de där 81 små rutorna, knappar in rätt siffror och - tadaa - ögonblicklig tillfredsställelse. Klarade det igen. Utan ledtrådar. Kanske på ny rekordtid. :)

Nördigt? Nej nej. Sudoku-tjejen har hjälpt mig att somna, vaka med sjuk småtting och fördriva tiden på resor, i telefonköer och på andra ställen där det handlar om att vänta ut något.

Bara för idag: I just can't give up now.

Örjan och jag

2010-05-11T20:39:00.003+02:00

Jag har en barnbok som jag gillar lite extra skarpt - "Örjan, den höjdrädda örnen" heter den. Örjan är en kungsörn som inte har greppat sin fulla kapacitet. Han fotvandrar, för han kan inte flyga. Han är höjdrädd.

Örjan är född till att sväva på starka vingar i skyn, men han traskar på i mossan och undrar hur det skulle vara att våga leva som de andra örnarna.

En dag möter han en kungsfågel. Sveriges minsta fågel. Den lilla fågeln erbjuder honom hjälp. Villkoret är att de möts uppe på kullen. Örjan bävar och våndas, men gör ett försök. Det tar honom en halv evighet att kravla sig upp på kullen. Till slut är han framme, men det har hunnit bli kväll och kungsfågeln säger att det är för mörkt. De måste vänta till nästa dag. Och så ska de ses på stubben som står på kullen.

Örjan fattar inte hur det ska gå till. Han är ju redan högt upp? Stubben är ännu högre upp! Det går inte! Synd, säger den lilla fågeln, då kan jag inte hjälpa dig.

Nästa morgon tar han sig mödosamt upp på stubben. När hans lilla kompis anländer får Örjan veta att han inte kan bli hjälpt ifall han inte tar sig upp i trädet bredvid stubben. Det känns helt övermäktigt. Men han gör det på något sätt ändå. Som om han inte var rädd. "As if"...

På kungsfågelns uppmaning brer han ut vingarna och släpper taget. Och plötsligt svischar han runt högt uppe i luften! Kungsfågeln sitter bakom hans öra och viskar uppmuntrande ord. De flyger ikapp en annan örn för att fråga hur man flyger. Örjan hinner aldrig ställa frågan. Istället inser han att han redan gör det omöjliga. Och det är inte omöjligt längre. Det är helt fantastiskt!

Ibland är jag lite som Örjan. Å andra sidan får jag ibland förmånen att vara kungsfågeln också.

Bara för idag: Jag ska spänna ut vingarna.

Författaren i mig

2010-05-09T14:35:00.004+02:00

Idag hittade jag en sann liten skatt i en låda på vinden. Mina tre första litterära verk! De är ungefär 5x7 cm stora och häftade i ryggen.

Den första är daterad 6/5 1985, så jag var alltså sju år. Den heter "Lilla djurboken". Den är nog kort och gott en uppräkning av djur jag tyckte mig kunna rita. Till varje bild hör en textrad som krasst konstaterar att "Det här är en igelkott". Mer exotiska djur förekommer också. "Det här är en apa". Boken avslutas lite oväntat med "Det här är en daggmask". :)

Den andra boken heter "Pompes äventyr i spökhuset". På fjorton rikligt illustrerade sidor hinner den lilla hunden Pompe lämna sitt hus mitt i natten, komma till ett spökhus, morra åt en korsspindel, ducka för en svingad järnkula i kedja, bli rädd för en gigantisk fladdermus och hitta en lucka (bildtext: "Nu rubbar den på sig, hurra!") samt åka en underjordisk rutschkana ända hem. Rafflande från början till slut!

Den tredje boken kom till under samma inspirerade era, att döma av handstil och format. Titeln lyder "Saker man kan göra ibland när man har lust" och eftersom den inte är så lång så skriver jag av hela texten:

*Man kan hoppa rep. Det är bra motion för dej.
*Eller spela fotboll. Det är muskelstärkande.
*Eller bordspingis. Det är ganska kul om man kan det.
*Och spela ishockey är kul för dom flesta.
*Och du kan plocka skräp i en säck. Det hjälper SNF.
*Eller bygga nåt av trä. T ex bord, pall, namnbricka, m.m.
*Eller virka. Det kan bli en fin duk eller nåt sånt.

Så kul att jag som sjuåring använde ord som "muskelstärkande"! Lite nördigt också. :) Kanske en delförklaring till att min fyraåring använder begrepp som "konstruera" och "verkligen förskräckligt". Min familj var med i SNF (Svenska Naturskyddsföreningen) när jag var liten. Jag lärde mig att pilgrimsfalkar är världens snabbaste fåglar. De kan störtdyka i 320km/h, how about that?

Bara för idag: Jag ska få in ordet "muskelstärkande" i tre olika samtal bara för att. :o)

Bonde söker bäver

2010-05-03T22:21:00.002+02:00

"Har du lätt för att komma ihåg vad någon sagt till dig?
Tycker du om att lyssna på radio?
Tycker du om att lyssna på inspelad musik?
Tycker du om att studera med dina vänner?

Har du svarat jakande på frågorna ovan så är du förmodligen en auditiv person".

Jag är tydligen en auditiv person. Dessutom tror jag att jag har bra fantasi. Jag brukar tänka på det som att jag bara råkar ha lätt för att associera.

Så idag, när jag skulle se årets kärlekslängtande bönder presenteras i "Bonde söker fru", så hann jag bli generad. Först för att jag är lite pryd och sen för att jag associerade så galet. Linda Isaksson frågade en singelbonde hur hans drömdejt skulle vara. Han svarade att det skulle vara en bäversafari. Och min ögonblickliga reaktion var "Men usch!"... Haha!

Surfade vidare runt begreppet "auditiv inlärningsstil" och lärde mig just att jag även är en holistisk tänkare, för att:

- jag lyssnar på musik när jag studerar
- belysningen behöver inte vara den bästa, kan vara ganska svag
- jag brukar helst vilja sitta bekvämt, t ex i en fåtölj eller säng
- jag gillar att småäta i samband med studierna
- jag gillar att studera tillsammans med andra
- vill röra på mig eller ta pauser då och då

Det innebär att min högra hjärnhalva används mer. Det där intresserade mig faktiskt, jag ska nog kolla upp lite mer vad det innebär och vad motsatsen är. Hur som helst inte nu, för det är hög tid att gå och sova innan båda halvorna begär time-out.

Bara för idag: Jag ska ha ett rikt inre liv! :)

Onsdagslyx

2010-04-21T07:44:00.003+02:00

Idag är det min tur att skola in barnen på dagis. Vi ligger en vecka efter planeringen för att båda tjejerna febrade bort förra veckan.

Det känns speciellt att vakna upp en helt vanlig onsdag, utan väckarklocka, och ana solsken från en klarblå himmel bakom rullgardinen. Kvittret i bakgrunden är inte lärkor utan pigga småbrudar som tagit vid där gårdagkvällens ömsesidiga kärleksförklaringar tog slut. Jag ler ner i kudden och inser att jag sovit en hel natt utan att jag eller någon annan är snorig, hostig, törstig, kissnödig eller bara onödigt varm.

Kliver upp, får en idé och startar ugnen. Snart sprider sig doften av nybakat bröd i köket. Bake-off, jovisst, men det kvittar väl?

Efter frukost ska lillan badas och sen beger vi oss till dagis. Jag är så innerligt glad för fröknarna där. Inte det minsta orolig för hur det ska gå att lämna mina ögonstenar till dem. I eftermiddag ska flickorna till farmor och jag ska in på jobbet en sväng för att få handledning, vilket är välbehövligt i min bransch.

Dessutom blir det hämtpizza till middag idag. Lindrigt och lyxigt - en höjdarkombination!

Bara för idag: Jag ska lyxa till det lite.

Morgondropp

2010-04-20T06:59:00.002+02:00

Förutom att näsan fortfarande avger seriösa volymer snor så droppar det även från ögonen denna morgon. Hormonell? No. Tån i bordsbenet? Nej. Nedstämd? Inte precis.

Men på Aftonbladets hemsida står att läsa om en "Anna-Maria Åhs". I onsdags satt hon och fikade på ett café bredvid Köpingån. En kille kom inrusande och skrek att det låg en man i vattnet.

Anna-Maria sprang ut och såg att en stor man låg och flöt i ån med ansiktet neråt. Hon väntade inte på att något av de andra vittnena skulle lösa situationen. Hon slet av sig skorna och hoppade i. Anna-Maria är liten och mannen är stor, men hon drog upp honom på bröstet och simmade mot land på rygg. Tio meter i iskallt vatten.

Mannen fördes i ilfart till sjukhuset. I fredags träffades de igen. Han sade "Jag har inte så mycket pengar, men du får mitt hjärta". Såhär långt in i artikeln blir mina ögon helt tårdimmiga. Vilken grej. Att rädda ett liv och sedan återförenas med den man räddat.

Sedan läser jag fortsättningen: Mannen hade fem promille alkohol i blodet. Då rinner ögonen över alldeles. Han kunde verkligen inte ha räddat sig själv. Torbjörn heter han. Välkommen tillbaka till livet, Torbjörn!

Bara för idag: Jag ska inte tveka att hoppa i.

To Loulou with love

2010-04-18T07:41:00.003+02:00

För ganska precis ett år sedan hade jag förmånen att få se Stefan Gunnarsson (blondinen i "Så ska det låta") spela live på musikfestivalen 24. Nytt år, ny upplaga av festivalen, och årets stora namn var Loulou Lamotte (känd från "Idol").

Hon bjöd på ett litet pärlband av toktajta låtar, svängigt kompad av Guns For Hire. Det var omöjligt att lyssna utan att boppa i takt med huvudet.

Och idag, när min förkylning kräver ut sin rätt och den enda musik som fyller huset är mina egna trumpetstötar och harklingar tillsammans med ledmotivet från "Dora Utforskaren"... Ja, då är jag ändå rätt nöjd med tillvaron. Nytankad med musikenergi.

Tack Loulou! Du är välkommen tillbaka anytime. Vi gillar dig här uppe.

Bara för idag: Jag ska spara rösten.

Oh captain, my captain

2010-04-15T22:06:00.004+02:00

Ikväll fick jag chansen att se en gammal klassiker - "Döda poeters sällskap". Trots att jag sett den flera gånger tidigare så var det nog flera år sedan sist och jag hade glömt flera viktiga passager i filmen.

Tårarna flödade fritt i slutscenen där (nu utgår jag från att alla tänkbara läsare av detta har sett filmen) en av killarna inte klarar att bara sitta och se på när hans favoritlärare tvingas lämna sin tjänst under förödmjukande former. Så han reser sig upp för det han tror på.

En efter en ställer de sig på bänkarna. De första säger "Oh captain, my captain", men de flesta kliver bara tyst upp och ställer sig där. Demonstrativt. Urstarkt, lojalt, modigt. Det förstärks av att den andra hälften av gruppen väljer att sitta kvar på sina stolar.

En tanke passerade när jag just torkat bort de sista vårfloderna från ansiktet: Om det fanns en "Döda poeters sällskap II" så skulle den inte handla om de som valde att sitta kvar. Carpe diem? Fånga dagen? Valet är mitt.

Bara för idag: Jag ska inte vara en som sitter kvar.

ok @ ikea

2010-04-10T20:19:00.003+02:00

Efter fyra nätter med feberheta, kraxiga, törstiga, kissnödiga, mardrömmiga barn klev jag upp till en annan sorts utmaning: IKEA.

Inte den vanliga sortens direktgenomtrevliga IKEA-resa, utan en med sämsta tänkbara förutsättningar: Dunder-undersövd och förkyld med huvudvärk och äggstocksbolibompa.

Men bilresan gick... bra. Det var svårt att känna sig som 32 när min mamma var den som hade kommit ihåg resgodis, Alvedon, muggar och vatten, men jag uppskattade att hennes framförhållning var så mycket bättre än min.

Allt jag behövde få tag i... fanns.

Lunchkön var... lång men ändå drastiskt kortare än en halvtimme senare.

Spyan utanför toaletten... luktade inte fram till vårt bord. Den var inte min, förresten.

Budgeten... hölls.

Det enda som kunde ha blivit ett drama var att jag stod och skulle klippa mig en tygbit när två kvinnor ställde sig nära min vagn och började prata om något som jag tydligen hade i den. En av dem ville också ha just en sån, men hade inte hittat en på den avdelningen. Då uppmanade den andra kvinnan henne att ta den som låg i min vagn! Den första kvinnan tvekade och sade "Nej men så kan man väl inte göra?". "Joho, ta den bara" sa den andra. Sedan tittade hon upp.

Våra blickar möttes. Där stod jag med en sax i handen och tjugo förlorade sömntimmar i ryggsäcken. Där stod hon och insåg att det var min vagn. Om det här hade varit en film (eller ännu en dokusåpa) hade man hört Eva Dahlgren sjunga "Det var evighetssekunder..." i bakgrunden. "...Vem valde? Inte jag."

De valde att raskt gå vidare. Schlicket schlugt beschlut. :-7

Bara för idag: Jag ska lägga mig tidigt ikväll.

Bristningar och fel

2010-02-24T20:05:00.004+01:00

Idag testade jag bokstavligen ett nytt grepp. :)

Jag berättade för en tjej/kvinna i min egen ålder att jag tänkt mycket på en situation för några veckor sedan när hon såg sig själv i spegeln och började gråta. Och jag sade att jag haft så lätt för att känna igen mig i hennes reaktion för att jag ibland tänkt på samma sätt.

Det är speciellt att vara tjej/kvinna. Vi ska vara så tjusiga på utsidan. För männens skull (attraktionskraft), för alla andra kvinnors skull (konkurrens) och för vår egen skull (självkänsla). Och jag har nyligen läst att medan killar oftare tittar sig i spegeln mest för att checka att allt är ok så tittar sig tjejer i spegeln för att identifiera alla fel.

Jag tror att alla kvinnor jag träffat känner eller har någon gång känt missnöje över sin kropp. Vi skrattade åt det tillsammans - alltid är det något! Någon är missnöjd med formen på sina örsnibbar, en annan tycker att knäna ser kantiga ut och en tredje tror att överläppen är för smal.

För att vara tydlig med vad jag menade drog jag upp tröjan en bit. Det är inte smickrande att sitta på en låg träpall och göra det. Och så visade jag henne, pekade och petade på det där mjuka - kolla jag då? Är inte det här tvättäkta valkar eller? Jag har också ärr, bristningar och andra märken på min kropp. Men hej, jag försöker att se dem som det de faktiskt är - livets tatueringar på en fungerande kropp. MIN kropp. Som exempelvis har burit mig genom två graviditeter, två förlossningar, två amningsperioder, två TjejMilen, tre VårRuset... and counting! Den gör sitt jobb så gott den kan, jag kan gott visa den lite vänlighet och respekt tillbaka. Klart jag vill att jeansen ska sitta skönare innan sommaren. Jag vet vad som krävs. Det krävs bara beslutsamhet. Inte självömkan, inte självförakt. Bara beslutsamhet.

Hon fattade. Vi var överens om att bra tjejer behöver bra tjejer. Så olika är vi inte under tröjorna...

Bara för idag: Jag ska behandla mig själv med kärlek och respekt.

Det gåtfulla folket

2010-02-22T20:30:00.005+01:00

En av våra favoritlekar under bilfärder är att skicka gåtor mellan framsätet (mig) och baksätet (nästan-4-åringen). Det är upp till gåtans uppfinnare att bestämma hur många poäng gåtan är värd. Poängsättningen görs efter att korrekt svar lämnats.

-Mamma?
-Mm?
-Vad är det som man kan gå på?
-En gata?
-Nej, man kan göra det på cirkus.
-Gå på cirkus?
-Nej, det är som ett spindelnät fast rakt och smalt.
-En lina? Gå på lina?
-Rääätt!! Du får femtio-nittio poäng.

Förutom att bilresorna blir roligare så tycker jag om att höra hennes kluriga beskrivningar av alla möjliga föremål.

När Mark Levengood kom ut med den underbara lilla boken "Gamla tanter lägger inte ägg" misstänkte jag att en del av citaten måste vara påhittade för att göra boken roligare. Det tror jag inte längre. Jag tror att barn i tre- till sjuårsåldern är begåvade med tillräckligt mycket fantasi för att gissa hur saker är funtade och tillräckligt lite hämningar för att säga precis vad de tänker.

Jag kan nästan, men bara nästan, avundas förskolepersonal som får förmånen att höra oförglömliga citat vecka ut och vecka in. Sedan anar jag att väldigt många andra ljud passerar deras öron varje vecka, och genast känner jag mer bara respekt och tacksamhet för att de dedikerat gör sitt arbete.

Bara för idag: Jag ska låta fantasin flöda fritt!

Need to be needed

2010-02-21T09:37:00.003+01:00

Man vill bli älskad.
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna något slags känsla.
Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt
till vad pris som helst.

(Hjalmar Söderberg, ur "Doktor Glas")

Veckans mest bestående minne kommer inte att vara Darin's schlagerbidrag eller någon av OS-bragderna. De gjorde visserligen intryck, men inte så djupt.

Det som däremot känns som säkert inlåst i minnesbankfacket är ett av veckans möten. Min utgångspunkt var att han är en igelkott. Jag minns inte när jag skrev om den liknelsen här, men kortfattat menar jag att jag inte avskräcks av alla taggar för att jag tror att de skyddar något väldigt mjukt, och att det finns en anledning till att någon känner sig tvungen att försvara sig just med taggar.

Jag provade en teknik från en utbildning i medling som jag fick för ett par år sedan. Jag lade inte in några egna värderingar när jag bemötte det han sade, ifrågasatte inte det rimliga i hans upplevelser. Istället försökte jag att lyssna in vilka otillfredsställda behov som gömde sig bakom allt han är arg och frustrerad över. Det gick väldigt bra den här gången!

Jag hörde honom beskriva en rad situationer, och kunde översätta dem till att han har fyra behov som inte blir mötta:

Respekt/att bli hörd.
Tillit/att inte bli sviken.
Förståelse/att bli förstådd.
Uppmärksamhet/att bli sedd.

När ilskan översätts till behov som alla människor kan känna igen sig i så blir det lättare för omgivningen att sätta sig in i hans värld. Förhoppningsvis kan vi nu styra processen mot ökat samförstånd och därmed ökad ömsesidig behovstillfredsställelse.

Bara för idag: Jag ska skydda en igelkott.

Dagens Bästa

2010-02-18T21:01:00.003+01:00

Vid kvällens godnattstund vill snart-4-åringen att vi följer en rätt nystartad tradition: Att prata om dagens Bästa och Sämsta.

Jag får börja. Jag berättar lite om min arbetsdag, att jag suttit en hel dag och pratat med mitt närmaste team och att vi började med att göra en resursinventering. Det här blir "storprat" i hennes öron, så jag säger att vi pratade om vad vi gått för olika skolor (utbildningar), vad vi haft för olika jobb (arbetslivserfarenhet), vad vi tycker om att göra (intressen) och lite knasiga grejer som vi gjort. Jag berättar att vi också skrev ner varandras goda egenskaper och ger några exempel på vad som skrevs på min lapp. Då skiner hennes leende som en liten solstråle i mörkret.

Men dagens Bästa för mig var ändå inte något av allt det stärkande jag fick med mig från resursinventeringen. Det var när det lilla pyjamastrollet intill mig sade "Du är fantastisk som en guldängel".

Hennes Bästa var när hon fick hjälpa mig att göra semlor.

Mitt Sämsta var att jag inte hörde att hon var färdig på toaletten och att hon var helt förtvivlad när jag äntligen kom. Det var hennes Sämsta också.

Gårdagens Bästa var när vi stod i en trång buss och en annan ljuvlig treåring bredvid oss tittade på en tant iklädd lång pälskappa och sade "Är hon en räv?". Gårdagens Sämsta var järntablettsillamåendet som fick mig att redan från morgonen besluta mig för att jobba kort dag.

Förrgårs Bästa var när vår småtting deklarerade ett högt "Ke-hee!" vid matbordet ett flertal gånger och storasyster sade att hon nog menade "IKEA". Förrgårs Sämsta var att bilen gick sönder. Den tappade liksom kraft under körning, till slut var jag nere i 40km/h på 110-väg trots att jag gasade. Spjällhuset, ni vet...

Bara för idag: Jag ska hålla utkik efter det bra och det Bästa.

Besiktningsdags

2010-02-10T21:33:00.005+01:00

På väg från bilparkeringen mot vårdcentralens entré blev jag tvungen att stanna och le brett. I morgonjäktet hade jag tagit fel papper med mig. Istället för utskriften med svaren från mina blodprover var jag på väg att bära in ombesiktningspapperet som ska med till Bilprovningen imorgon. Som tur var låg det andra papperet också på framsätet, så det var bara att gå och byta.

Vilken rolig tanke! Tänk om jag hade lämnat fram mitt besiktningspapper och läkaren fått konstatera att jag sökt hjälp på grund av dåliga bakblinkers på vänster sida samt att mitt krängningsstag hade gått av.

Nu blev det inte så, men besöket påminde ändå delvis om en besiktning. Vi pratade om mina mätarställningar, om vikten av rätt bränsle och om vilka dolda motorfel som kunde avskrivas med de redan gjorda undersökningarna. På grund av min årsmodell kunde man utesluta vissa mekanikfel. Jag fick rådet att vara lätt på gasen de närmaste veckorna och att inte rusa motorn i onödan. Jag ska vara uppmärksam på eventuella varningslampor men slipper körförbud.

Jag kommer att få en tid för ombesiktning på vårdcentralen om tre veckor.

Bara för idag: Jag ska hålla alla hastighetsbegränsningar.

Dadda Pupp Nöö

2010-02-07T21:15:00.003+01:00

Hon ligger i spjälsängen och har svårt att komma till ro. Hon har kramat, tappat bort och återfått gosedjuret Pingu ett par gånger redan. När hon sträcker upp benen i luften åker pyjamasbenen upp en bit. Varje gång säger hon "Oj!" med bekymrad röst och räcker mig först det ena, sedan det andra benet för att jag ska rätta till.

En trött del av mig vill säga "Skyll dig själv!", men självklart drar jag ner pyjamasbenen till fotknölarna efter varje "Oj!". . Det känns lite som i filmen Ivanhoe, när han väljer fel tjej i slutet varje år. Nu har han valt fel tjej så många gånger att man kan tycka att han skulle ha lärt sig av misstagen... :)

Hon lägger sig med ansiktet begravt i kudden och bökar sedan tills hon står på fötterna med blöjrumpan i vädret. Jag lägger omkull henne eller drar henne i fötterna tills hon ligger platt igen. Vi upprepar det här några gånger. Ingen av oss tycker nog egentligen att det är roligt, vi gör det bara som ett tidsfördriv.

Hon sticker ut foten mellan spjälorna tills det förmodligen blir oskönt. Hon gör ett litet gnälljud och jag petar tillbaka hennes fot medan jag säger "Foten i sängen". Vi upprepar det fyra gånger bara för att det är sånt vi gör.

Jag nynnar "Ute blåser sommarvind" för tionde gången minst denna kväll. Nu verkar hennes ögonlock äntligen bli tyngre och tyngre. Täcket får äntligen ligga kvar utan att sparkas bort. Plötsligt ser jag, trots halvmörkret, att de där små blå är uppspärrade igen. Hon säger:

-Dadda... Pupp! Nööö. Hehehehehe!!

En stunds tystnad.

-Dadda... Pupp! Nööö. Mhm.

En stunds tystnad igen.

-Dadda... PUPP! Nöö. Hehehe!

Vad rör sig i ditt huvud, du fantastiska lilla skapelse? Jag skulle vilja veta och förstå vad du tänker på. Det känns så avlägset att du en dag kommer att kunna berätta det för mig. Jag hoppas verkligen att jag tar mig tid att lyssna på dig då.

Nu sover du till sist, med ett leende på läpparna och Pingu i ett stadigt grepp under armen. Jag missade poängen med dagens sista skämt men ler ändå i ren kärleksglädje.

Bara för idag: Jag ska ta mig tid.

Känsla av sammanhang

2010-02-05T18:46:00.003+01:00

Klart att jag har tyckt att jag känt mig ovanligt trött. Men jag kan inte säga hur länge det har varit på det viset. Jag har trott att det berott på småbarnstiden, på avbruten nattsömn och sedan en månad tillbaka på omställningen att gå från föräldraledighet till att jobba heltid.

Klart att jag har märkt av hur tungt det går att andas när jag anstränger mig fysiskt, hur svårt det har varit att hålla en regelbunden motionsrutin vid liv. Men jag har aldrig tänkt att det handlat om något annat än en dålig grundkondition efter den andra graviditeten, sänkt självdisciplin och mindre egentid.

Nog har jag känt mig frusen. Men det är ju vinter och jag bor i Norrland. Fläktsystemet på jobbet är inte det bästa och här hemma behöver vi fodra om en yttervägg till sommaren.

Klart att jag har undrat varför min tidigare så blygsamma tinnitus plötsligt eskalerat och gjort sig påmind flera gånger om dagen. Ett ständigt sus har legat över vardagen som en ljudmatta i bakgrunden. Tröttsamt, men förmodligen självförvållat, har jag tänkt med ett snett leende åt minnet av den där HammerFall-konserten för tio år sedan.

Visst känner jag mig blek när jag ser mig själv i spegeln. Men hej, det är den tid på året när jag brukar vara nästan transparent och jag har aldrig haft pigmentresurser för att bli särskilt brun anyway.

Så ringde de från Blodcentralen i förrgår och sade att jag är spärrad som blodgivare två år framåt. Jag har alldeles för låga järndepåer i kroppen. Kroppen kan inte tillverka egna röda blodkroppar längre. Jag har fått järnbristanemi. Och plötsligt får allt en gemensam förklaring. Allt hänger ihop. Alla de där symtomen handlar om detta. Så skönt! Eller?

Sedan jag fick veta att det finns en medicinsk förklaring har jag gäspat mer än innan, lagt mig tidigare än innan, ansträngt mig mindre än innan. Min chef frågade om jag ville sjukskriva mig. Nej? Borde jag? Det skulle jag aldrig ha gjort om jag inte fått veta det här. Jag skulle ha bitit ihop och ångat på. Jag kan visst jobba, jag har bara slutat ha dåligt samvete för att jag pausar ibland.

PS: Alla skämt om järnbrist stavat med hj är redan dragna.

Bara för idag: Jag ska lyssna på min kropp.

True Blood

2010-01-30T12:16:00.002+01:00

I veckan har jag lämnat blod. Jag tillhör blodgrupp A+, som jag läste i tidningen att sjukhuset bara hade en enda påse kvar av häromdagen. Så jag passade på en morgon innan jobbet. Det är rätt vilsamt att ligga på en brits, göra en god gärning och sedan få en smaskig smörgås och lite juice för besväret. Dessutom två Trisslotter!

Medan jag låg där och väntade på att min blodpåse skulle bli fylld tänkte jag att det finns vissa likheter mellan att vara blodgivare och att arbeta nära socialt utsatta människor.

- Jag får inte ge så mycket av mig själv så att jag själv inte orkar.

- Det finns alltid de som behöver få. Så det behöver alltid finnas de som vill ge. Behovet tar aldrig slut.

- Om jag inte har tillräckligt att ge så bör jag avstå, vidta åtgärder, vila och återkomma.

- Om mitt blod är infekterat så kan jag infektera andra. Då är jag inte lämplig för min uppgift längre. Jag har själv ett visst ansvar att hålla reda på om jag kan vara smittad eller inte.

- Det jag tar in påverkar det som kommer ut. Det här minns jag särskilt tydligt från tiden som plasmagivare under studenttiden. Blodet centrifugerades och jag fick tillbaka allt det röda. Själva plasman hamnade för sig. Den såg ut som äppeljuice. Men en gång såg jag en kille vars plasma hade ett flytande lager vita klumpar. Han hade ätit ett skrovmål just innan lämningen! En annan gång såg jag en tjej som lämnade nästan snorgrön plasma och frågade sköterskan hur hon kunde ha en sån färg på sin. "P-piller" var svaret. Obehagligt.

Jag vann 25 kr på den ena lotten och fick en pratstund med en trevlig polis. Slutet gott, allting gott!

Bara för idag: Jag ska ge balanserat.

An unconvenient truth

2010-01-26T20:22:00.002+01:00

Det finns så många obekväma sanningar. Men det finns så många förlösande sanningar också. Fy vad svårt det kan vara att förutse vilken sort man kommer att yttra!

Han tittade mig rakt i ögonen, vek inte med blicken för en sekund, och bad mig att besvara en fråga. Han sade att svaret på frågan skulle påverka hans livs riktning för all framtid och att jag därför måste svara absolut ärligt.

-Är jag psykiskt sjuk?

Jag hann på ett par sekunder notera avståndet till dörren, hans kroppsstorlek jämfört med min och tänkbara konsekvenser av ett felaktigt svar.

-Jag tror att det finns en anledning till att du behöver vara här.
-Svara rakare. Ja eller nej. Är jag psykiskt sjuk?

Well... Vissa frågor behöver besvaras med en 100%-ig sanning. Är du gravid, ja eller nej? Har du körkort, ja eller nej? Är du gift, ja eller nej? Det finns liksom inga "ibland" eller "lite grann" eller "delvis". Möjligen ett "jag vet inte". Fast inte om man vet svaret. Så...

-Ja.
-Ja, i så fall... förändrar det ju allt.

Jag seglar iväg på minnenas flod och hamnar vid en säng på akuten, tio år tidigare. Tjejen i sängen hade just misslyckats med ett självmordsförsök. Jag, som är kompis med hennes studentkorridorskompis, var där för att jag blivit utvald. Hon ringde mig och berättade att hon svalt en massa tabletter och att hon ville ta farväl. Så jag utgick ifrån att hon ville bli hindrad, ringde 112 och sprang de två kvarteren dit. Höll henne vid medvetande, åkte ambulans tillsammans med henne.

Efter att ha sett hennes maginnehåll pumpas upp tillsammans med flytande kol satt jag intill hennes säng. Hon hulkade och skämdes. Och så kom frågan:

-Tycker du att jag är ett psykfall nu?
-Du använder ett negativt laddat ord. Om jag bröt benet eller fick influensa skulle du inte kalla mig för ett fysfall, eller hur?
-Nej?
-Fast när kroppen mår dåligt är man väl på sätt och vis ett fysfall och när det psykiska måendet rasar så är man väl ett psykfall, då. Jag tror inte att du är knäpp. Jag tror bara att du mår väldigt, väldigt dåligt. Det finns ingen värdering i det. Människor drabbas av olika saker och hanterar dem på olika sätt, bättre eller sämre. Det här var ett sämre.

En vecka senare ringde hon igen. Jag trodde att hon ringde för att tacka mig, men hon sade "Kan du följa en gång till? Jag har gjort det igen"... Undrar ibland vart hon finns nu. Om hon finns.

Bara för idag: Jag ska våga säga ja. Eller nej.

Om jobb

2010-01-19T20:51:00.002+01:00

Vilka faktorer gör att man stannar kvar på en arbetsplats istället för att lämna den? Jag har funderat på det.

Lönen. Att man tjänar så ruskigt bra så att inget annat spelar någon roll. Lönen bekostar en härlig fritid och det gör att det kvittar ifall själva jobbet suger.

Kollegorna. Att man visserligen kanske inte är så välbetald eller tycker så mycket om själva arbetsuppgifterna, men att detta kompenseras av att vara en del av ett tight och fantastiskt team. Lunchraster och kafferaster är så trevliga så att resten inte känns viktigt.

Arbetsuppgifterna. Att ha en funktion som är så stimulerande, utvecklande, engagerande och inspirerande att det skänker en otrolig mening åt tillvaron att få vara den som utför jobbet. Även ifall man är underbetald och underskattad.

Trygghet. Man vet vad man har men inte vad man får. Det finns en bekvämlighet i att vardagen är okomplicerad och förutsägbar. Det är skönt att ha ett jobb, det räcker så.

Det är väl de positiva faktorer jag ser. De som gör att man stannar med en sorts tillfredsställelse. De kan givetvis kombineras, det vore ju bara fantastiskt! Och ifall man hade allt eller mycket av det där, vad skulle då kunna få en att ge upp det? Kanske någon form av grov kränkning. Kanske att ens familj drabbas av något som gör att man behövs bättre hos dem. Kanske egen skam. Jag vet inte, vad tror ni?

Bara för idag: Jag ska göra ett bra jobb!

En nära-kräk-upplevelse

2010-01-15T20:54:00.004+01:00

Idag stod jag på tröskeln till en ny subkultur, inbjuden att ta steget från hang-around till fullvärdig medlem, men jag vände.

Mitt jobbgäng hade beställt sushi till alla inklusive mig idag. Jag var mer än skeptisk till förslaget, men de var så väldigt angelägna om att värva mig till sushi-klubben. Jag hade inte bara ogrundade fördomar, jag har faktiskt smakat det en gång förut. Men "en gång är ingen gång" hette det. "Man vänjer sig" hette det också. Och "Det är skillnad på hemgjorda och köpta".

Jag har aldrig ätit kalvsylta sen jag var åtta år och bet på en stor broskbit inbäddad i skivan jag fått serverad av en folkilsk mattant. Jag har aldrig ätit ostron sedan jag var 25 år, bjuden på åttarättersmiddag och övertalad att prova. Det skulle gå så lätt, man skulle bara svepa allt från skalet. Lögn! Biten var för stor för att sväljas hel och jag blev tvungen att bita av den. Och min omedelbara association (som jag även utbrast högt till kyparens tydliga missnöje) var "Det kändes som att bita tungan av en död!"... En gång är inte alls ingen gång, en gång ÄR en gång! Särskilt en sån gång.

Men okej, jag hade bara ätit "hemgjord" sushi innan, visserligen tillverkad av hotell-och-restaurang-elever från årskurs tre, men ändå. Den gången klarade jag inte att äta upp alla bitar. Nu provade jag alltså igen, men... Det här var andra och sista gången! Såhär är sushi för mig:

Wasabi - en klick frätande pepparrotsgegga. Rörde ej.
Syltad ingefära - ser ut som avhyvlad hud. Stark. Rörde ej.
Algrulle med ris, räka och laxflisa - kall, svampig gröt tapetserad med svart reptilskinn. Klarade två.
Risboll med laxflaga - kall, svampig och sur. Växte i munnen. Klarade två.
Soja - ska allt badas i. Gör bara att allt blir för salt. Yo no soy marinero! ;)

Medan jag på allvar kämpade med att ignorera kväljningsreflexerna så menade mina kära kollegor att detta är en förhöjd, nästan religiös, matupplevelse för dem. De använde ord som "abstinens". De hade favoritbitar och favoritställen. De kan åka flera mil för att komma till en bra sushi-restaurang.

Så knarkigt sushi-träsket är! Jag fick förslaget att börja vänja mig vid rullar för att sedan övergå till bollar. Ska man verkligen måsta vänja sig? Jag vill inte ha rullar och bollar! Om de inte är punschrullar och kokosbollar, förresten. Jag kan plötsligt tänka mig att fika the sushi way, med en liten skål smält choklad att doppa allt i. Några bitar flagad sötmandel att knapra på. Och så en klick mintsmet, typ den som är i After Eight! Där har vi det.

Bara för idag: Jag ska lita på min magkänsla.

Kramkraft

2010-01-13T21:07:00.003+01:00

Ett par små armar runt min hals. Ett par små ben runt min kropp. Jag bär henne till bilen för att skorna blivit blöta och hon kramar sig fast som en liten koalabjörn. En trött och fundersam liten koalabjörn. För nu vill hon veta hur det känns för mig att bli kramad av henne.

Jag svarar att det känns skönt, att jag blir glad i hjärtat av hennes kramar. Hon kramar lite hårdare och upprepar sin fråga - nu då? Jag svarar att hennes kramar är som vitaminer och godis samtidigt, fast ännu bättre för man kan inte få hål i tänderna av dem. Vi fnissar tillsammans åt det tokiga i att vara som en vitamin.

En stund senare, när hennes små pärlrader av tänder är borstade och Snövit-pyjamasen är på, får jag dagens sista kram: Godnattkramen. Den är lång och hård och ljudsatt med ett "Mmmmmm!".

Sedan kommer dagens sista fråga: Kommer den där kramen att räcka för att göra dig glad hela dagen i morgon, mamma?

Jag skulle kunna svara att det kan man inte så noga veta, att ingen av oss vet hur morgondagen kommer att bli, men varför skulle jag vara så krass mot en nästan-4-åring? Jag svarar att den kommer att räcka, minst ända fram till nästa kram. Det verkar vara ett fungerande svar. Skönt.

Bara för idag: Jag ska omvandla min senaste kram till energi.

Putsade glasögon

2010-01-12T21:01:00.003+01:00

Jag höll på att göra mig i ordning för att åka iväg till ännu en ny arbetsdag. Borstade tänderna, knäppte fast luggen med ett hårspänne, tog på mig klockan och vigselringarna. Höll upp glasögonen mot fönsterlampan och konstaterade att de bar tydliga spår av gårdagen. De var helt täckta av små fingeravtryck och oidentifierbara stänk!

Så jag tog fram min lilla putsduk och gned dem rena. Enkelt, va? Och sedan insåg jag att det fanns något väldigt symboliskt i vad jag just gjort. För med vilka inre glasögon åkte jag egentligen till jobbet idag? Skulle jag möta mina arbetskamrater och klienter med igengrodd, halvdimmig eller klar blick? Tänk om jag varje ny morgon skulle kunna låta dagen och de människor jag vet att jag ska möta, om jag skulle kunna låta dem vara blanka blad. Ofärgade av gårdagens frustration.

Det finns personer som är... en utmaning att älska. :) Jag vill fortfarande tro att ingen enda människa som barn drömmer om att bli en besvärlig, hemsk och oönskad vuxen. Att de sedan blir betraktade så senare i livet är en annan sak.

Jag grät i bilen hela vägen hem idag. Jo. Grät för att jag tagit avsked av en klient. Jag hann få säga lycka till, jag hoppas verkligen att du får det bra. Han svarade att han kände att jag menade det. Sedan önskade han mig lycka till med att fostra mina barn. Och om ni hade en aning om hur han betraktats av många, hur störd och farlig han ansetts vara, så skulle ni förstå att jag grät för att jag VET att det finns klara stråk av värme och friskhet i den här människan. Nu hoppas jag innerligt att de som ska möta honom härnäst har putsat sina glasögon ordentligt. Alla -alla- människor förtjänar åtminstone en första ärlig chans.

Bara för idag: Jag ska hålla glasögonen putsade.

Inte rädd längre

2010-01-10T21:42:00.003+01:00

Jag har börjat jobba igen. Hur det känns? Fasansfullt och utmanande. Fruktansvärt och engagerande. Tröttande och upplyftande. Samtidigt. Förra veckan kändes sååå lång och ändå gick den superfort. Samtidigt.

En av mina gamla klienter kontaktade mig via ombud och önskade ett samtal. Det klack till i mig och jag blev rädd. Tidigare har vi haft en god kontakt, baserad på rakhet och respekt. Men medan jag har varit borta har personen försökt att framtvinga en förflyttning genom att skada några av mina arbetskamrater och hota med att "plocka en efter en".

Jag vill inte bli plockad. Jag vill ju inte ens komma hem med ett blåöga och några skrapsår, eller ännu värre - ringa från akuten och säga att jag missar dagens middag... eller allra värst - inte komma hem alls igen. Så jag vägde alternativen mot varandra.

Skulle jag för första gången någonsin begära att en manlig arbetskamrat måste sitta med under samtalet, medveten om vilka signaler det skulle sända? Eller skulle jag sitta ensam med en person som kanske gjort sig beredd att skada mig för ett eget högre syfte?

Jag valde att satsa på det senare alternativet. Dynamisk säkerhet handlar om så mycket mer än larm och lås, placering i ett rum, kroppshållning och så vidare. Det finns ett personligt instrument också, väldigt finkalibrerat, som jag fick hårdtesta nu efter min långa frånvaro.

Han satte sig ner på sin anvisade plats utan att titta på mig. Kollegorna fanns på andra sidan en glasruta, tummen låg två centimeter ifrån larmknappen. Så jag tog sats och sade:

-Innan du börjar behöver jag prata med dig om en sak. Jag har varit borta länge och jag vet att mycket har hänt här under tiden. Jag vet om att du har gjort illa mina arbetskamrater för att du verkligen vill komma härifrån. Jag vill inte att du gör mig illa. Jag vet inte om du är beredd att "plocka" mig för att försöka nå ditt mål, men jag behöver veta vad du tänker om det.

Då lyfte han blicken. Den var dimmig av medicin, men i övrigt fanns där inget agg, ingenting vasst.

-Nej, nej. Det skulle jag inte göra. Jag vet vad du syftar på, det var länge sen jag sa det där. Nej, jag kommer inte att göra dig illa. Det behöver du inte undra mer.

Jag har hunnit tänka mycket på det där. Att vara så uppriktig så att man i princip säger "Vi vet båda två att du kan slå mig halvt fördärvad om du vill, så säg ifall det ÄR vad du vill"... Det skulle jag inte göra till vem som helst. Men det var inte vem som helst.

Jag kommer inte att utstråla otrygghet nästa gång vi möts. Det känns otroligt viktigt.

Bara för idag: Jag vill tro att sanningen ska göra mig fri.

~ år 2009 ~

2009-12-31T11:59:00.002+01:00

Så går ett år och kommer aldrig åter... Jag lånar lite inspiration från andra bloggare och sammanfattar de senaste 365 dagarna såhär:

Årets projekt: Vi renoverade ett rum på övervåningen. Efter golvtjorv och cerise-chock blev det ett riktigt mysigt och funktionellt barnrum som faktiskt minskat det nattliga tassandet från barnsängen till dubbelsängen med 80%!

Årets låt: "21 guns" med Green Day. Om jag måste välja en enda.

Årets resa: Lycksele-övernattningen (med obligatoriskt djurparksbesök) och överraskande bra stopp vid älgfarmen i Bjurholm var en höjdare. Men Haparanda-helgen (med obligatoriskt IKEA-besök), vår första tripp utan barn, är också värd ett hedersomnämnande.

Årets slit: Jag har rensat och röjt i kassar och kartonger från min högstadie-, gymnasie- och studenttid. Mängder av minnen, massor av skrot. Tyvärr kommer även en del av 2010 att behöva användas till att sortera och städa undan resten.

Årets bok: Det blir ju "I taket lyser stjärnorna" av Johanna Thydell. En allvarsam hyllning till livet och levandet.

Årets skiva: "Välkommen hem" - EMD:s julskiva. I Sverige finns det 17 000 människor - män, kvinnor och barn - som räknas som hemlösa. De saknar mat för dagen och tak över huvudet. 17 000. Det får titelspåret att betyda något. Är också imponerad över den fina översättningen av en av mina absoluta favoritlåtar genom tiderna - Sarah McLachlan's "Angel" blev "Ängel" när snygg-Erik varsamt tog sig an den. Snyggt, Erik!

Årets YouTube: Jag har skrattat tills tårarna rann åt den. Katterna som bråkar med en lysande textremsa till. Se den här!

Årets lycka: En av mina allra bästa vänner väntade och födde ett alldeles underbart efterlängtat och ljuvligt litet barn. Nu väntar vi bara på att Lillen ska få ett namn!

Årets förändring: Jag blev en bloggare, det är väl en förändring? Bloggen fick vila för att sedan återuppstå när skrivsuget återvände. Tack för alla uppmuntrande ord!

Årets köp: Luftvärmepumpen till garaget har underlättat våra målningsprojekt och bilreparationer men också gett oss ett bra barnvagnssovarställe för minstingen.

Årets recept: Polkabräck - bästa julgodiset! Kombinationen mjölkchoklad, vit choklad och polkagriskross är grym.

Årets insikt: Tiden flyger. Lillstumpan är 18 månader och jag måste börja om att jobba. Kanske borde jag försöka att vara mer tacksam över att jag har ett jobb att återgå till i dessa tider, men fortfarande är sorgen över att tvingas missa så mycket av flickornas vakentid starkare än alla praktiska fördelar med att ha ett arbete som väntar. Men men... Tiden flyger vidare, om några månader blir det dagisdags och då vinner jag tillbaka några timmar genom att gå ner till deltid.

Bara för idag: Jag ska se positivt på framtiden. Bring it on! Gott nytt år!

Jul och allergi

2009-12-24T11:28:00.003+01:00

Treåringen funderade vid köksbordet denna väldigt vintriga julaftonsförmiddag:

-Jag tror att det finns människor som är allergiska mot tomtar och nissar och tomtemor-ar.
-Tror du?
-Ja, jag tror det men jag vet inte säkert. Man får väl se.

Därefter försjönk hon i sin nya pysselbok (med prinsess-tema) som låg i julstrumpan i morse. Jag log åt hennes lilla fundering. Jo, nog kan man utveckla en sorts julallergi.

För några år sedan skrev jag en julsång ihop med en vän. Vi kom överens om att baka in så många julingredienser i den som möjligt. Jag försöker minnas den här och nu. God jul alla!

Julen är här

När snön till sist har lagt sig över skogen, över ängarna
och sjön intill vår stuga ligger frusen,
skarpa linjer suddats ut

När doften ifrån maten blandas upp med hyacinterna

och granen som står klädd och alla ljusen

Barnens väntan snart är slut
Traditioner som förut
Högtidsstunder

Då i mitt hjärta känner jag att julen kommen är
Den bringar frid och skapar längtan ibland oss här
Julen är här

När grammofonen spelar de gamla kända sångerna
om tusen juleljus och en stilla natt
Mörkret sänker sin ridå
När snökristaller gnistrar ikapp med stjärnorna på himmelen
och huset fylls med ljud av sång och skratt
Tänk om alla kunde få
känna glädje och förstå
julens under

För i mitt hjärta känner jag att julen kommen är
Den bringar frid och skapar längtan ibland oss här
Julen är här

Bara för idag: Julen är här.

Om jag kunde drömma

2009-12-22T07:50:00.003+01:00

På två dygn har jag läst en fantastisk bok från pärm till pärm - det är sällan det händer. Jag har inte alls varit i närheten av Twilight-febern som verkar ha dragit fram över landet. Tills nu.

"Om jag kunde drömma" hade allt jag önskar av en bra bok: Levande miljö- och personbeskrivningar. Ett flyt i berättelsen. Spänning, känslor och intressanta karaktärer.

I morse vaknade lillan kl 06, så medan hon tittade på "I drömmarnas trädgård" (som är det värsta barnprogrammet jag vet) passade jag på att börja med nästa bok i serien. Känner redan att jag är tveksam till om jag ska se filmerna som bygger på böckerna. De kan aldrig riktigt överträffa detta.

Skönt att ha en bra läsupplevelse att softa med under helgerna som kommer! Granen fick komma in igår. Den lutar fortfarande en del, och jag är ännu inte helt övertygad om att snurrglitter blev snyggare än hängglitter, men... Det luktar trivsamt i köket, stämningen när den är tänd är oslagbar och barnen gillade verkligen att hjälpa till med pyntandet.

Idag ska julskinkan griljeras och lite mer julgodis tillverkas. Polkabräck! I morgon ska de sista julkorten köras ut och så ska huset förberedas för en grötmiddag med en halva av släkten på min mans sida. Julklapparna är inslagna och undangömda. Chokladkalendrarnas luckor gapar i rader och vittnar om att det är nära nu.

Nära till julhelgen, nära till nyårsfirandet med goda vänner och... Nära tills jag måste lämna mina barn om morgnarna och återgå i tjänst. Usch. Jag tänker förtränga det några stackars dagar till.

Bara för idag: Jag ska inte låta morgondagens moln skymma dagens solsken.

Livets bröd :)

2009-12-17T07:57:00.002+01:00

Så mycket att vilja skriva om, så lite tid och ork att göra det på...

For iväg i tankarna vid frukostbordet här på morgonen, tänkte på en av pratstunderna med treåringen igår. Jag frågade henne vad hon fick välja om hon fick välja sina tre bästa maträtter.

"Hmm... Våfflor... Plättar... Och pannkaka!"

Jag tyckte att de rätterna var så lika så de kunde räknas som en. Två till, då?

"Eeehh... Tacos! Och... Köttbullar med spaghetti och ketchup".

Ja, vad gott! Jag höll med. Jag kan ju även tycka att falukorv med makaroner (eller hemmagjort mos) förtjänar en plats på topplistan, både min egen och hennes.

Varma mackor med svampstuvning.
Flygande Jakob.
Pitepalt med salt smör och lingonsylt.
Älgskav (stekt på muurikka) i pitabröd med sallad och orientdressing.
Hamburgare, grillade utomhus i mars-april, med djupsnö och skoterdoft till.
Västerbottensostpaj med creme fraiche, rödlök och en romklick.
Morotssoppa med räkost i och ett gott bröd till.

Mat är njutning för flera sinnen. :) Och det finns så mycket gott att välja mellan! Men anta att jag åker på semester till USA, att min väska blir genomsökt och att man hittar två kilo heroin som inte är mitt, att jag får panik och råkar putta en vakt över ett räcke så att han slår ihjäl sig själv och två personer nedanför, att jag döms till döden och att jag en dag blir tillfrågad om min sista måltid?

Då skulle jag svara "Please get me a bag of ljusugnsbröd från Holmqvists Tunnbrödsbageri in Skellefteå, Sweden. I'd like a box of Bregott Mellan too. And a litre of Mellanmjölk. I'm content with that. Thank you!"

Det brödet smakar sommarkvällar och julgemenskap, ljusa barndomsminnen och familj. Och det är nog vad jag helst skulle vilja tänka på i den stunden.

Bara för idag: Jag skola icke leva av bröd allena.

Att vara arg. AAARG!!

2009-12-06T20:52:00.005+01:00

Arg som ett bi. Argbigga. Som ett åskmoln. Rasande. Folkilsk. Kort stubin. Hetlevrad. Temperamentsfull. Exploderande, kokande, mullrande, blixtrande ilska. Vred. Förbannad. Förbaskad. Grinig, gormig, irriterad, sur. Blir så sned, blir så lack. Pissed.

Som barn får vi ibland uppfattningen att "arg" är motsatsen till "snäll". Det är helt fel. Det är "dum" som är motsatsen, och att vara dum är inte alls samma sak som att vara arg. Tror ni inte att föräldrar pratar så med sina barn? Joho.

Exempel 1:
-Men jag VILL KÖPA GODIS IDAAAG!
-Men usch så du låter! Nu får du då inte följa med och handla igen när du inte kan vara snäll.

Exempel 2:
-Nej! Jag vill inte gå och lägga mig! Jag måste leka färdigt först!
-Jaså? Du vet väl att det bara är snälla barn som får julklappar... Tänk om Tomten ser dig!

Om man inte var arg och frustrerad redan innan så BLIR man väl det när de vuxna kommer med hot och bestraffningar. När min treåring är arg över en upplevd förorätt som jag inte håller med om försöker jag att låta henne få vara arg färdigt men samtidigt markera att jag inte tycker likadant (eller tänker ändra mig).

Jag har lättare för att bli arg än för att verkligen vara arg. För att när jag väl släpper fram ilskan tippar den så lätt över i tårar. Ilskan är så stark, så laddad, och när jag väl börjat gråta så kan jag inte prata ordentligt. Och då får jag inte ur mig ilskan, särskilt inte om personen framför mig trollar fram cockerspaniel-blicken med huvudet på sned och säger "Men duuu...".

Det här vill jag lära mina barn om ilska:

-Det är inte fult att bli arg.
-Det är inte okej att säga eller göra vad som helst för att man är arg.
-Det är inte farligt att vara arga på varandra ibland.
-Det är inte alltid bra att behärska sig eller stänga in sina känslor.
-Ilska behöver en kanal, annars tar den sig andra uttryck i kroppen. Som magont eller huvudvärk. Att prata är bra.
-Om man inte kan prata om det så kan man springa, styrketräna, lyssna på heavy metal, måla eller hitta ett annat sätt att få ut känslan.
-Man kan be om förlåtelse när man har varit arg färdigt, ifall man tycker att något blev fel.

"Gråt om du orkar, skrik om du vill.
Spy om du måste, men tig inte still".

Bara för idag: Jag ska vara vän med min ilska.

Tomtar och andra lögner

2009-12-02T07:47:00.004+01:00

I går var jag och barnen ute i den efterlängtade snön och busade med några likasinnade när min mobiltelefon plötsligt ringde. Det var min svärmor, hon var på Barnens Hus. Vi pratade snabbt ihop oss, jag svarade lite kodat eftersom treåriga grytor har enorma öron.

Lite senare var vi på väg till vårdcentralen för att jag och minstingen skulle få våra vaccinationssprutor. Treåringen var trött och - förstod jag sen - hemskt orolig för vår skull. Gnällnivån steg i baksätet, och min morgon hade börjat kl 04:30. Då plötsligt... ljög jag? Jag sade att det var Tomten, den Riktige Tomten, som hade hittat mitt telefonnummer och ringt innan för att fråga om jag hade någon treåring som tycker om prinsessor och som har varit snäll.

Den här historien var så spännande så att den måste återupprepas i detalj för både pappa och morfar på kvällen. Vid läggdags funderade hon på hur Tomten kunde veta så mycket om henne. Innan jag hann säga något kom hon själv fram till att det säkert varit nån liten nisse här och spionerat lite grann. Vi släppte det så.

Jag kan låta henne tro på Tomten ett tag till, det känns rätt harmlöst än så länge. Dagdrömmar och fantasier är väl inte så farligt nu... Det finns så mycket annat jag inte vill att hon ska behöva känna till än på länge. Lite bomull kan livet behöva i början, tänker jag. Eller?

Läste i Aftonbladet (min aldrig sinande källa till Kunskap.. ;) att barn tar skada av vita lögner, enligt en psykolog. Ändå händer det. Jag säger att jag inte alls oroar mig för att lillan och jag ska ta en spruta trots att jag i själva verket tänker på lillkillen med feberkramper som jag såg på akuten i fredags kväll. Vad jag gjorde där är en annan historia, jag väntade på en grabb som jag skjutsat in.

Hur som helst säger jag på väg hem från vårdcentralen att det känns skönt att hela familjen är skyddade nu mot en dum sjukdom som kan göra så att man inte kan andas ordentligt. Jag säger att jag är jätteglad för att vi hann titta in hos en vän som snart (jättesnart!) får en bebis. Jag säger att det bara känns lite konstigt i armen efter sticket. Och allt det är ju sant.

Bara för idag: Jag ska välja mina sanningar.

Underbar och härlig!

2009-12-01T20:04:00.003+01:00

För att ventilera vardagsfrustrationen som kan uppstå mellan en mamma och ett barn har treåringen och jag hittat på ett eget sätt - vi sjunger ut den! Den självkomponerade lilla låten går såhär:

"Du är underbaaar, du är hääärlig
men när du... (valfri irritationsframkallare) ...så är du lite besvärlig".

Jag:
-Du är underbar, du är härlig
men när du intekommerfastvimåsteskyndaoooss ...så är du lite besvärlig.

Hon:
-Mamma är underbar, mamma är härlig
men när duärbortapåkvällenochkommerhemseeent ...så är du lite besvärlig.

Jag:
-Du är underbar, du är härlig
men när du retardinsysterochtarhennesgrejeeer ...så är du lite besvärlig.

Hon:
-Mamma är underbar, mamma är härlig
men när du stängertoadörrenochkissarifreeed ...så är du lite besvärlig.

Jag:
-Du är underbar, du är härlig
men när du skrikerförattjaggörfelketchupbokstaaav ...så är du lite besvärlig.

Hon:
-Mamma är underbar, mamma är härlig
men när du stressarmigfastjagintelektfääärdiiigt ...så är du lite besvärlig.

Bara för idag: Jag ska vara mer härlig än besvärlig.

Nedräkning till advent

2009-11-26T08:36:00.003+01:00

Under nattens flera vakenstunder med en ledsen ettåring satt jag på en hård trästol och lyssnade på den vinande vinden och det smattrande regnet på utsidan. Det känns rätt avlägset med en "white Christmas"...

Morgontröttheten och molnen hänger lika lågt över denna morgon. Men Lenny & Knirp, ett par söta tecknade barnprogramsfigurer, sade idag att när många moln träffas kan de bli så glada att de börjar gråta. Och en liten stund senare sjöng Marie Fredriksson att "Det här ska bli den BÄSTA dan i mitt liv".

Så nu tänker jag inte tjura över att molnen har nationell kongress över min kommun. Jag ska istället tänka på hur ytterst lite länge det är kvar tills jag får julpynta huset. Jag har nedräkning till första söndagen i advent. Jag gillar julpynt. :) Jag gillar julmat, juleljus, barnluciatåg och julmusik också. Faktiskt så mycket så att jag vill prova att lista mina fem julsångsfavoriter. Missa inte:

1. David Phelps - Oh holy night. Julens mäktigaste sång framförd av en fantastiskt mäktig stämma. Ryggradsrysningar garanteras!

2. Peter Jöback - Decembernatt (Halleluja). Sorry, Mr Cohen. This version rules.

3. Carola - I denna natt blir världen ny. En bubblare från ifjol som står sig väl i konkurrens med tunga klassiker som "Jul jul strålande jul". Petar tillfälligt ner "Himlen i min famn".

4. Sanna, Shirley & Sonja - Grown-up Christmas list. Tre av landets trevligaste sångerskor (Jill fattas!) gör sin version av en låt som påminner om vad som är viktigt.

5. Agnetha & Linda - Nu tändas tusen juleljus. Helst ska det ingå ett LP-skrap i genomlyssningen av den här mysiga julskivan med mor och dotter Fältskog. Helst. Men Spotify får duga.

Så, nu blev det lite stämning igen. :)

Bara för idag: Det här ska bli den bästa dan i mitt liv.

Pricken över i:et...

2009-11-25T13:15:00.005+01:00

Vi har bakat pepparkakor i helgen. Köpt deg, men ändå... Och så återupprepade vi fjolårets höjdare - Katten Janson-kakor! Janson har haft en hård och ensam tid efter separationen tidigare i vinter, men nu har han och treåringen börjat umgås som vänner. Vi får se hur det slutar. Råttan Blunder är fortfarande sovkompis nr 1.

Jag hade inte klart för mig hur vi skulle fixa pupiller på våra Janson-kakor. Russin skulle se läskigt ut och alla strössel var så små. Det blev treåringen som knäckte lösningen: Chokladsås! Vi blev båda väldigt nöjda med resultatet, särskilt när blixten från kameran fixade den vita pricken som "ska vara" i en blank pupill.

Om prickar... En tjej som kanske ger sig tillkänna här berättade för mig att hennes mormor ville lära sig skicka sån där e-post, ni vet. Hon fick förklarat för sig att datorn inte gillar prickar, så å blir a och ö blir o i alla e-postadresser. Lite senare ringde hon och funderade: "Hur får man bort pricken över lilla i"? :)

Min föräldraledighet börjar rinna ut, som sanden i ett timglas, och jag tittar bävande på almanackan där veckorna obönhörligt rusar närmare mot årsskiftet. Jag kommer att sakna all vår tillsammans-tid!

Jag älskar att vara den som på begäran får försöka förklara ordet "koncentration" på treårsnivå, den som inviger henne i mikropopcornens, airbagens och adventskalendrarnas fantastiska värld. Allt ska upptäckas, förklaras, häpnas över. Vi erövrar världen en dag i sänder. Och snart måste jag alltså avstå så många timmar av hennes vakna tid för att vara i en annan funktion. Finns det så välbetalda eller meningsfulla jobb så att det någonsin känns värt det?

Bara för idag: Jag ska ta vara på den tid som är min.

Sanning och konsekvens

2009-11-18T12:11:00.002+01:00

Jag står i en trång hall, är både hungrig och trött. Den minsta är hungrigare och tröttare än jag. Treåringen sitter på golvet och klär sig inte. Vi har kommit överens om att åka hem för att äta och få isäng lillasyster, men nu sitter hon där på golvet och fräser att jag bestämmer för mycket. Hon vill också bestämma och har bestämt sig för att inte klä på sig.

Det här har hon precis lärt sig säga sen vi lånade boken "Lejontofflorna" från biblioteket. Det är jag som har lånat boken och läst den för henne två gånger. Men det är inte såhär jag vill att hon ska ta den till sig, inte idag och inte just där.

Så jag hör mig själv säga med allt argare röst att jag vill att hon klär sig. Och hon klär sig ändå inte. Då kommer det. Ett ultimatum från min sida:

-Om du inte har klätt på dig när jag har klätt din syster så bär jag ut dig till bilen utan kläder. Klä dig nu eller så bär jag dig utan kläder.

Fint att jag upprepar mig för att budskapet inte ska gå att missförstå. Fint att hon sitter kvar medan jag klär lillasyster. Då återstår bara en sak att göra - att visa att jag menade allvar. Så jag lyfter upp henne, hon tjuter och jag bär henne raka vägen ut till bilen. Samvetet slår hårdare mot kroppen än det fyragradiga vintervädret. Blev jag för arg? Var jag för hård?

Men jag tog inte alls hårt i henne. Jag gjorde exakt som jag sade att jag skulle kunna göra. När jag kommer ut med lillasyster hörs snyftningar från baksätet. Hon fryser. När jag kommer tillbaks tredje vändan med alla kläder och tillbehör ber hon om förlåtelse. Och hon är redan förlåten, jag är redan på väg att hjälpa henne på med fleecejacka och mössa.

Vi kramas när jag bär in henne från bilen. Vi förklarar hur vi ville och menade och varför det blev som det blev. Kvar i mig sitter ändå en liten, liten tagg av osäkerhet. Hur blev det nu? Jag vill att hon ska lita på mig. Det är ändå svårt att vara konsekvent.

Bara för idag: Jag ska inte lova något jag inte avser att hålla.

Just do it

2009-11-17T08:52:00.003+01:00

Idag blir det av.

Jag far med barnen till vårdcentralen efter lunch och ska försöka få mig och dem vaccinerade. Mot den nya influensan, javisst.

Vi har varit tvungna att vänta ett par veckor efter vattkopporna. Under tiden har det blivit okej att vaccinera den lilla tjejen också. Och vi föräldrar är eniga - det här vill vi göra. För att förhindra spridning, men mest för att känna att vi gjort det vi kan för att förhindra det värsta vi kan föreställa oss.

Folk vaccinerar sig och sina barn mot allt möjligt. Influensavaccin finns varje år. Själv har jag vaccinerats mot hepatit B för några år sen, det har med jobbet att göra. Och aldrig någonsin har jag väl lusläst innehållsförteckningen, tokföljt debatter på nätet eller trotsat vårdcentralens rekommendationer i detta. Så varför börja nu?

Klart att jag gruvar för bieffekter i form av värk och illamående, men alternativet... Alternativet är ingen höjdare.

Fortsättning följer... :-/

Bara för idag: Jag ska tro på mitt beslut.

Pyssel pyssel pyssel

2009-11-16T10:24:00.012+01:00

När jag summerar veckan som gått ser jag att den går i julpysslets tecken. Vi har klippt och klistrat, knåpat och klurat. Det krävdes lite tid och tålamod för att komma på tricket med smällkarameller och fläthjärtan, men som synes klarade vi det!

Treåringen och jag hade gott sällskap en dag av en annan mamma och två andra barn. Det blev snabbt uppenbart att mammornas pysselgeist var mycket starkare än barnens. De försvann till prinsesslekar och annat medan vi satt kvar vid ett härligt, vaxduksklätt bord fullt av olika sorters papper, stämplar och stansar.

Tändsticksasken har jag klätt med olika pappersbitar och sedan limmat fast min lilla ståltrådsängel på. Ängeln skulle först bli ett hjärta men växte till en sorts fyrklöver och sedan "kände" jag att det skulle bli en ängel till slut.

Minns att jag såg en dokumentär om en stenhuggare en gång och förundrades över hans sätt att se på sitt material. Han fick frågan om det inte var väldigt svårt att skulptera i sten och svarade att det var det inte alls. Han tittade på stenen och såg vilken figur som fanns instängd därinne. Sedan var det bara att befria figuren från allt onödigt runt omkring. Bara.

Bollarna är virkade i gosigt ullgarn. Vad kallar ni dem förresten? Julgranskulor, pumlor, pollor eller något annat?

Bara för idag: Jag ska befria min inre varelse från slagget runt omkring.

Fars Dag

2009-11-08T14:02:00.003+01:00

Idag är dagen som normalt sett innebär att vi åker från man till man, kramar nyrakade kinder, säger grattis och smäckar iväg blodsockret upp i skyn med tvåtimmarsintervall. Prinsesstårtor direkt ur frysen är tradition, gärna med lite halvfrusen grädde i mitten.

Och så blir det som det oftast blir, att kvinnorna pratar "gardiner och hår" medan karlarna diskuterar "skoter och jakt". :)

Jag tycker om födelsedagar, storhelger och andra chanser till kalas. Tycker om att se de gamla lysa upp för varje ny plingning på dörrklockan. Hjärterum och stjärterum. De nyfikade flyttar efter till soffan och gör plats för de nyanlända vid kakfaten.

Fars Dag är en fin dag för att den påminner mig lite extra om hur många fina män jag har i min familj. Män som är trygga, vettiga förebilder för mina barn. Män som kokar sin egen palt, män som lagar bilar, män som kan leka Följa John, män som jagar älg och män som har rymliga knän att lyfta upp mina småhjärtan på med sina stora, arbetssträva pappahänder. Den här dagens extra uppmärksamhet har de sannerligen förtjänat, allihop!

Bara för idag: Jag ska visa uppskattning till "alla mina män"!

Stoppa plågsamma julförsök!

2009-11-06T08:22:00.002+01:00

Jag sitter här och tjuvlyssnar på en julskiva, närmare bestämt Peter Jöbacks "Jag kommer hem igen till jul". Jag har längtat efter den så länge och nu vill jag bara inte vänta längre. Dumt att musik ska ha bäst-efter-datum. Hjälp, vilken fin version han gör av Decembernatt/Halleluja!

Bläddrar igenom gårdagens reklamskörd och stelnar till när jag vänder blad i häftet från Hemtex. "Trendspaning" lyder rubriken. Det ska vara rustika rutor och arbetade ränder i år. Flanell, ull och bomull. Mhm. Men kolla på det här:

I år ska det firas jul som man gjorde förr i tiden. Syltan ska stå på bordet, även om ingen äter av den.

Nej! Vad är det för dumheter? Vadå "ska"? Det brusar upp en jätteprotest i hela mig. Vem är det som sitter och hittar på att julen måste fyllas ut med trendiga förpliktelser i form av grå skivor köttblandning? Ska man ställa sylta på julbordet för att man gjorde så förr i tiden? Man visste väl inte bättre då. :)

Nu vet man. Nu vet människor bättre än att följa måsten och krav just till jul, av alla årets högtider. Eller? I år ska det alltså firas jul som man gjorde förr i tiden. Det ska vara "genuint hantverk". Jag blir irriterad på den här sortens duktighetspropaganda. Hemtex-skribenten kan gärna sitta och stoppa sin egen korv. Men sluta säg till oss andra hur vår jul ska vara.

Jag är nog beredd att stå på barrikaderna för att julen ska få vara ifred. Jag kommer inte att sätta mat på bordet (som ingen äter av) för att det "ska vara så". Jag hoppas att ingen annan gör det heller. Hellre startar jag en aktivistgrupp (Julens Rätt). Stoppa plågsamma julförsök!

Bara för idag: Jag ska inte vara en trendhunter.

Vad var du bra för?

2009-11-05T12:24:00.002+01:00

En kväll hemma hos min mamma kom ett ovanligt samtalsämne upp - "saker vi är bra på". Mamma drog sig till minnes ett tv-program från förra seklet där en intervjuare lät gäster besvara frågan vad de varit bra för. Vad de bidragit med genom att finnas till, liksom.

Där och då, vid fikabordet, gick vi genast ett varv. Två saker var. Vad är jag bra på? Vi var överens om att det kändes både besvärande, ovant och osvenskt att räkna upp sina kvaliteter och förmågor inför varandra. Min syster tyckte att det är lättare att säga "jag tycker om att sjunga" än "jag är bra på att sjunga". Jag höll med. Ändå är vi familj!

Hur svårt kan det va'? Det här måste utforskas lite till. Jag frågade min ljuvliga treåring vad hon tycker att hon är bra på:

-Jag är duktig på att pärla pärlplattor... för att jag har små fingrar och bra tålamod.
-Jag är duktig på att gå på lina och hålla balansen... för jag håller ju balans.
-Jag är duktig på att klä på mig.
-Jag är duktig på att laga mat.
-Jag är duktig på att hoppa hopprep.
-Och så är jag duktig på att muntra upp min syster!

Okej, min tur:

-Jag är bra på att semesterpacka för hela familjen och täcka de flesta tänkbara behov.
-Jag är bra på att komma ihåg och återge berättelser.
-Jag är bra på att fixa en god och varierad veckomatsedel.
-Jag är bra på att prata i telefon.
-Jag är bra på att pyssla.
-Jag är bra på att säga nej.

Ni då? ;)

Bara för idag: Jag behöver inte vara duktigast för att vara bra.

Vardagsdramatik

2009-11-04T08:08:00.003+01:00

Huset har på senaste tiden drällt av små dramatiska vardagshändelser. Ett urval:

- Frakturen
Min älskling sedan åtta år tillbaka var lite låg en kväll. Jag skulle bara försöka vrida upp stämningen lite. Ett ljudligt knak sade mig genast att något gick på tok. Undersökte hela kroppen och fann att två träpluggar släppt (där jag inte ens visste att det fanns några). Men med kontaktlim och en rejäl skruvtving ska han förhoppningsvis snart vara i skick som ny. Min nylonsträngade vän, that is. Den stålsträngade och den av kött och blod mår fint.

- Skoundret
I går hade treåringen sovit sina två första nätter i sitt nya rum och det var dags att installera Cindy & the Crew i sitt nya dockhem. Blir inga fler bilder därifrån, kom och titta istället! Plötsligt uppenbarade sig en mycket noggrant eftersökt (?) och mycket saknad liten guldsko i plast. Inte bara en, utan TVÅ. Vi tittade på varandra och började skratta. Vaa? "Jag fattar ingenting" sade barnet. "Jag har klämt på bajskorvar helt i onödan" tänkte föräldern.

- Kärleksdramat
En av vattkoppekvällarna förra veckan kom några kära släktingar förbi. De hade med sig en present till vardera sjukling, närmare bestämt varsin plyschråtta från IKEA. För treåringen uppstod en djup förälskelse vid första ögonkastet. Råttan, som fått namnet Blunder, anar inte att han kullkastat ett långvarigt förhållande genom sitt intåg i vårt hem.

Följande dag deklarerade min stora lilla tjej allvarsamt för Katten Janson att han inte kommer att få vara hennes sovkompis mer. Hon har en ny kärlek nu, som hon älskar. Han är gosigare och har svans. Janson respekterade hennes beslut genom att svara att det är okej, att de kan fortsätta att vara vänner ändå.

Måste säga att hon skötte det snyggt som avslutade den första relationen på ett rakt sätt.

Bara för idag: Jag ska inte missa vardagens små under.

Halloween med E

2009-11-02T08:37:00.002+01:00

Måndag morgon. Igår kväll gick hela min familj i fullmånens sken över en stämningsfullt upplyst kyrkogård för att tända ett ljus och minnas våra döda lite extra. Det är speciellt att stå där, läsa namnen på stenarna och tänka på alla dem som inte längre är ibland oss.

Skönt att allhelgonatidens baksida, Halloweenfirandet, därmed är över. Jag tycker inte om hemska ögonlösa masker som grinar illa i affärerna. Tycker inte om jippot med alltifrån små blomkrukor till godisklubbor formade som diverse monster. Spökbakelser. Nej, jag vill inte sponsra den idén.

Finns inte en chans att jag skulle inhandla extra godis den helgen för att några ungar eventuellt kommer att härja utanför. Jag gillar inte "trick or treat" heller.

När jag var liten hände det ett par år i rad att jag fick klä ut mig till påskgumma med vattenfärgsfräknar, långkjol, kaffepanna och schalett. Jag gick runt hos våra grannar med påskkort som jag hade målat själv för att önska dem en trevlig helg. Och jag blev både förvånad och lycklig när en del av dem gav mig någon krona som tack. Någon karamell fick jag nog också. Men det var inte huvudsyftet, inte som jag minns det.

Tjugo år senare satt jag i min lägenhet i Malmö en kväll när det plingade på dörren. Jag öppnade de dubbla låsen efter att ha tittat i kikhålet och bara sett ett litet barn utanför. Föga anade jag väl att tre små Rosengårds-kids skulle stå där och säga "Boos eler gådis" på fullt allvar. Jag svarade vänligt att jag inte hade något godis hemma. Ett av barnen som stod längre ner i trapphuset sade "Do, vi kastar eeg på din dår".

Jag blev helt ställd, och försökte säga igen att jag tyvärr inte hade något godis. "Ta fram eegen". De laddade händerna med ägg. Jag höll händerna framför mig som skydd och ropade "Nej, vänta! Jag kanske har lite tuggummi, går det bra?". De tittade på varandra. En av dem sade "Tuggummi foonkar". Jag gav dem hela påsen.

Efteråt blev jag arg på min egen reaktion. Kände mig rånad av dessa småglin. Men de skulle ha kastat äggen. Husets stackars städerska eller jag själv skulle ha fått skrubba det från min dörr. Skulle jag ha jagat ut dem? Skulle deras storebrorsor eller kusiner ha sökt upp mig då?

Nej, jag kan gärna avskaffa Halloween. Jag skulle istället vilja slå ett slag för Helloween, som är tysk kvalitetsmetal när den som är bäst. Förutom de obligatoriska skivorna Keeper of the seven keys I och II bör varje dedikerad känna till Master of the rings-plattan med den skönt gungande powerballaden "In the middle of a heartbeat". Så, nog reklam.

Bara för idag: Jag ska inte låta mig skrämmas i onödan.

Slutet gott...

2009-10-31T20:13:00.004+01:00

Ah, såhär i efterhand virvlar det upp klyschiga citat i skallen på mig. "Det är alltid som mörkast före gryningen"... "Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus"... "Det är i motvind som drakar lyfter"... Jojo! En vecka med vattkoppor avklarad. Dag 3 och 4 var värst. Dag 5 kände jag att det började vända. Minsta lillan var feberfri igen, ingen av flickorna verkade ha fått nya koppor under natten. Klådan stannade av. Treåringen kunde sitta igen. Men bäst av allt var att de skrattade igen! Jag insåg att huset var helt skratt-abstinent. Underbart att höra de där fnissen och kvittren igen!

Det allra mesta löser sig ju - på ett eller annat sätt - i dokusåpan Livet.

Jag tänker mig följande scenario:

Fyra tjejkompisar sammanstrålar. Long time no see. Den mest platinablonda av dem, Cindy, ser med uppspärrade ögon på sina vänner och säger:
-Men alltså, HAR jag inte för stort huvud? Tycker ni inte det?
Det är Steffi, den andra blonda pinglan i gänget, som hinner svara först.
-Nej, ge dig nu! Du är kalasfin, gumman! Det vet du!

-Men alltså seriöst, tycker ni inte... börjar Cindy igen, men avbryts av Barbie, gängets mest luttrade:
-Alltså guuud vad jag får ont i fötterna av dom här klackarna!! Skit att de är de enda jag har som matchar den här klänningen, jag ba' dööör i dem, typ!

De tre ser förvånat upp när gruppens enda lyckligt gifta tar ton:
-Du ska enbart vara tacksam, du som HAR ett par skor.
-Ävadårå? säger Barbie.
-Ni vet mina guldskor? Jag kan inte ha dem mer.
-What! Neeej baby, varför? utbrister Steffi och Cindy i kör.

-Jag har blivit av med den ena. Den är borta för alltid.
-Alltså är den typ stulen eller vadå borta?
-Den blev svald. Av misstag.
-Svald!?
-Jag vet, det låter helt sjukt! Men det är sant. Min styvmor hade den i sängen och råkade svälja den av misstag. Hennes mamma gjorde värsta tullarjobbet sen med potta och plastpåsar och grejer ni vet - i nästan en hel vecka - men de hittade den aldrig.
-Vad läskigt!
-Eller hur! Det allra mesta löser sig ju. Tydligen även hårdplast... *fniss*

*gruppfniss*
-Men du, Snövit? Skit i den.
-Jamen förmodligen!
*gruppgarv*

...och så levde de fyra tjejerna lyckliga i alla sina dagar. Ändå.

Bara för idag: Jag ska tro på lyckliga slut.

300 skäl att tro

2009-10-28T08:46:00.003+01:00

Dag 4. Båda barnen är täckta av vattkoppor. Täckta.

Det som började som en medveten plan för att "göra bort" en klassisk barnsjukdom för att det är "lindrigare" när de är små och när jag dessutom är föräldraledig... känns nu som en ondskefull tortyr av deras små kroppar.

I natt har jag suttit och kliat ettåringens rygg. Från kvart i elva till kvart i tolv. Vid tvåtiden också. Från klockan fem i morse till tjugo över sex. Halv sju vaknade storasyster. Lillan gnyr men ligger alldeles stilla när hon får hjälp att nå klådan. Hela blöjområdet ser fruktansvärt ut. Jag gör en överslagsräkning vid varje blöjbyte. Tio koppor. 25 koppor. 50 koppor på en stackars liten stjärt.

Den här morgonen verkar kopporna i blöjområdet inte fler. Men fulare. Rödare, sårigare. Ettåringen har vätskefyllda blåsor på fotsulorna och 38,8 i morgontemp. Treåringen har nya koppor på handflatorna, i öronen och mellan fingrarna. Kroppstemperatur 39,4 grader.

Jag tror att de tillsammans har över 300 koppor. Hårbotten och huden runt öron och nacke är knottriga som... Jag kommer inte ens på någon bra liknelse. Deras ansikten är så hemska. Ledsna, trötta ögon inramade av alla dessa prickar.

Det är första gången som båda är så sjuka samtidigt. Gråtiga, varma, klängiga, känsliga. Vid morgonens frukoststund tjuter treåringen till av att någon koppa brister när hon lutar sig mot ryggstödet. Sen igår kan hon förresten inte sitta på en vanlig trästol. Och efter att ha besiktat hela hennes kropp så vet jag precis varför.

Jag är så TRÖTT och blir så LEDSEN av att se dem såhär. Då måste jag tro. Det är en fråga om mental överlevnad. Jag måste tro att det trots allt är bättre att de får ha vattkoppor som små. Vi använder potatismjöl, kylbalsam och Tavegyl. Jag måste tro att det skulle ha varit värre utan. Jag måste tro att det är bättre att vara sjuk medan det bara är regngråa vardagar än när det är stekhet semester eller just under julhelgen eller på examen.

Framför allt måste jag tro att det är bättre i morgon. Eller nästa dag. Men helst i morgon.

Bara för idag: Jag tror på i morgon.

Nostalgi-värk

2009-10-23T17:40:00.005+02:00

Det finns ju fantomsmärtor, alltså när nerverna luras och signalerar värk från en kroppsdel som inte längre är kvar..? Jag har tonårs-fantomsmärtor, tror jag. Jag känner värk från en del av livet som inte längre finns. Nostalgi-värk.Jag har länge och bestämt hävdat att jag aldrig skulle ta chansen att återuppleva min tonårstid ifall den chansen verkligen fanns. Men alltså...

Igår kväll gjorde jag något som jag inte vet när jag gjorde sist: Jag spelade innebandy med ett tonårsgäng! Jag hade först inte tänkt spela eftersom de var så många, men sen gick det bara inte att låta tillfället gå förlorat. Oj vad vi skrek och tjoade! Jag offrade liv och lem (mest lem) för laget! Tänk att det kan vara så vansinnigt roligt att bli hackad över tår och smalben, slira runt i strumplästen och jaga en liten vit plastboll?

Flera gånger kände jag mig frustrerad över att vara på fel position. Mina medspelerskor och jag fick stryk av grabblaget med 10-3, 10-3 och 10-3. De räknade vänligt ut att vi gjort färre mål på tre matcher än de gjort på en. Jaa? Men som vi kämpade! Det måste vara det som räknas. Mina benmuskler tycker samma sak!

För några veckor sen hade jag en annan fantastisk återupplevelse av en del av tonårstiden. Jag fick chansen att leka Engelskt Fängelse! För den oinvigde är det en lek där två lag tävlar mot varann. Leken går ut på att lämna säkerheten, ta sig över ingenmansland, genom fiendens skog och fram till deras läger, roffa åt sig en poängpinne och ta sig tillbaka till sitt eget territorium. I mörker! Blir man tagen så hamnar man i fängelse och får hoppas på att bli fritagen av nån kompis.

Jag såg genast vilkas skosnören, ansikten och mösstexter som skulle bli lätta att upptäcka i mörkret. Själv var jag superseriöst Shrek-grön i ansiktet, kamouflageklädd och dubbelt så gammal som de flesta av mina med- och motspelare. Jag krälade, ålade, van-Damme-rullade... hela vägen genom fiendens skog. Vid ett tillfälle kom några högstadietjejer fram till enrissnåret jag låg och tryckte under, de hade hört något.

"Hallå? Är det någon där?" väste en av dem medan de andra fnittrade lite skärrat.
Jag morrade bara dovt till svar... och de pep och försvann! Det är skillnaden mellan att vara 13 och 31. :-)

Jag gillar att vara 31. Jag saknar bara vissa av de spel och lekar som tillhörde så många av helgerna då... för 15 år sen. Beachvolley, till exempel. Det var lättare att spontanfixa ett par lag för några år sen. Men tiden går och förutsättningarna förändras. Jag har ju andra chanser till förströelse nu, håhåjaja... Det är en viss sport att få bort fasttorkad småttingfrukostgröt från matbordet, faktiskt!

Här är i alla fall dagens virkverk. Mitt bonusbarn Katten Janson har fått en Husmus, helt improviserad utan mönster. *nöjd* 31, inte 13 som sagt...

Bara för idag: Vååår bästa tid är nu...

Hockeyfrilla - tjeck! ;)

2009-10-21T15:54:00.003+02:00

Andra gången jag minns att jag fällt ett rasistiskt uttalande var faktiskt även det just på den där skolresan till Prag. Vi hade klarat oss ut ur det enorma kompisgänget av asiatisk härkomst, som jag beskrev mötet med i mitt förra inlägg.

Den här gången satt vi i en tjeckisk buss och färdades längs tjeckiska gator. Vi tittade på människorna omkring oss och började göra narr av vad vi såg. Vi tyckte att hockeyfrillor var mer än överrepresenterade, de var någon sorts nationalfrisyr. Och det skrattade vi åt. En hel del.

Som den där killen några säten fram i bussen, till exempel... Han där med den ljusgula t-shirten. Vilken stå-snagg! Vilken tvättäkta hockeyfrilla! Vilken typisk tjeck! Hur kan de HA sådär? Har de ingen koll på omvärlden eller? Vi tyckte att det var fruktansvärt roande.

Då hände något jättekonstigt. Jag kunde egentligen bara en enda tjeckisk fras, och det var "dobra voda" (=bra vatten). Men när den där killen i ljusgul tröja vände sig om och pratade förstod jag vartenda ord!

Det lät exakt som "Jag aer fraon Skeåone". What! En utlänning från samma land som vi? Jättekonstigt, som sagt. Och superpinsamt. Vi dök ner bakom sätena och höll oss där resten av resan. Bussresan, alltså. Skolresan finns det mer att säga om en annan gång...

Bara för idag: Jag ska inte förutsätta för mycket.

En smurf i oss alla

2009-10-20T08:10:00.006+02:00

Jag tycker inte om rasism. Jag tycker inte om rasister heller. Jag tycker inte om människor som inte tycker om vissa grupper av andra människor.

Jag har väldigt svårt för Sverigedemokraterna och den propaganda de sprider. Fast... Jag känner ingen som är med i deras parti (hoppas jag) eller någon som sagt "jag röstar på SD", så... Det blir på sätt och vis en viss främlingsfientlighet från min sida. :-7

Trots att jag fördömer rasismen så har jag tre gånger varit rasistisk. Varför? Jag vet inte. Det kanske ligger begravt i någon rutten del av människans natur. Det är inget jag är stolt över.

Första gången var när jag gick sista året på gymnasiet, under en skolresa till Prag. Jag och ett par tjejer var lite vilse och lite försenade till återsamlingen. Vi befann oss på en smal bakgata i kvarteren runt den judiska kyrkogården. Det var varmt och vi var stressade, om det nu kan förklara någonting.

Plötsligt befann vi oss mitt i en enorm grupp av turistande japaner. Hawaiiskjortor och kameror överallt! Hela gatan blockerades framför och bakom oss av denna sällsamt homogena grupp. Några fotograferade en sandhög. Deras guide höll upp en käpp med en dinglande teddybjörn. Vi försökte skynda oss mot strömmen, men vi var som hjälplösa köttbullar i ett hav av sushi.

Då ser jag att en brett bresande, brett leende japan står och videofilmar längs gatan, och vi trycks rakt mot honom. Jag är varm, stressad och irriterad, och jag vill inte bli filmad på nära håll av en leende främling. Han slutar varken att le eller filma (eller bresa). När jag befinner mig mindre än en meter från kameraögat ropar jag argt och desperat rakt in i hans semestervideo.

Vad jag ropade? "GO HOME, TOYOTA!"

Det var första gången. Den filmsekvensen kanske är värsta svennehatarbränslet på YouTube idag. I så fall är det också illa. :-7

Bara för idag: Jag ska inte kasta sten i glashus.

Förhandstitt, barnrum 1

2009-10-17T13:00:00.014+02:00

Sådär, nu är renoveringen av det som ska bli treåringens egna lilla residens igång! Vi längtar ikapp till att få ta nästa steg, men där krockar tyvärr pappans hemmajobbtid med älgjakten... ^^

Den första förändringen är att den beigerandiga tapeten målats över. Antikvitt och gladrosa!

Eldosorna är utbytta. Guldhandtagen på dörrarna ska bort! När vi bättrat på färgen på allt annat vitmålat i rummet (som nu ser lite dassigt ut) så ska golvsockeln bytas ut, den ena dörren ska fodras och de båda skrubbarna får nya knoppar istället för sina gulnade plasthandtag.

Därefter ska det melerade plastgolvet gömmas under ett klickgolv av ek. Jag tycker att vi är fint samkörda här hemma! Snickarmannen utför inköp av material, spackling, viss målning, el-, trä- och golvjobb. Jag står för planering av färgskala, viss målning, inköp av inredningsdetaljer, gardinsömnad och montering av IKEA-möbler.

Bara för idag: Jag vill komplettera och kompletteras.

Nattliga bekännelser

2009-10-16T07:38:00.006+02:00

[02:03]

-Mamma, jag har något jag måste berätta.

Trots att den lilla rösten viskar så är jag vaken i samma stund som hon säger "mamma". Jag stirrar upp på klocksiffrorna som projekteras med röda siffror i sovrumstaket.

-Vad vill du berätta?
-Jag råkade svälja Snövits sko.
-Svalde du Snövits sko?
-Ja.
-Var det en dröm eller gjorde du det på riktigt?
-På riktigt. När du var borta på kvällen.

Jag hör att hon låter både orolig och skamsen. Och med den problemlösningsförmåga jag kan frambringa efter tre timmars sömn svarar jag att det var tokigt, men att vi kan ordna det imorgon.

-Hurdå? Kan jag få upp den från halsen?
-Nej... Men när den åkt rutschkana genom hela magen kommer den ut.
-Med mitt kiss?
-Med bajset kommer den. Med sånt du ätit.

I det svaga skenet från nattlampan ser jag att hon är blank i ögonen nu.

-Men då spolar vi ju bort den i toan?
-Nej, i så fall får du bajsa i pottan.
-Okej.
-Det löser sig, förstår du.

Jag ler åt skämtet som inte alls når sin mottagare och brer täcket om mitt ynkliga pyjamaspyre. Så, nu kan vi sova igen.

[02:15]

-Mamma? Jag vill bajsa.
-Nu?
-Mm.
-Oj, vänta då.

Jag går lite yrvaken-vingligt nerför trappan och blir stående i tvättstugan. Pottan, pottan..? Det är månader sen jag såg den senast. Men den står kvar i pannrummet i en kasse. Hon pinkar i den. I pottan alltså, inte i kassen. Vi kommer överens om att försöka sova igen.

[02:23]

Alla utom jag sover igen. Det är sex plusgrader ute. Det var länge sen vi hade en så "varm" natt.

[02:38]

Rätt mysigt med regn mot fönsterrutan. Skönt att ha bytt sommartäcket mot ett varmare vid senaste renbäddningen.

Somnar om och drömmer att jag väcks igen av ett ljud från nedervåningen. I drömmen går jag ner till köket för att kontrollera ljudet. Hela köksinredningen har släppt från väggen, både den undre och den övre raden. Jag ropar på min man. Han kommer ner, förskräckt och förvirrad, och undrar vad jag vill. Jag pekar mot köksskåpen och inser att de hänger som vanligt. Jag hallucinerar ju? Med alla sinnen! Resten av drömmen är full av otäcka upplevelser där jag förstår att det slagit slint. Jag är galen.

[03:00]

Vaknar med ett ryck och vet inte om jag är vaken på riktigt eller inte. Jag vet inte om jag är galen eller inte. Har treåringen en docksko i magen? Sitter köksskåpen kvar där de hängde igår kväll? Har jag nyss erbjudit mig att leta igenom en bajskorv? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Somnar om med regnljudet i öronen.

Bara för idag: Jag kan utföra ett skitjobb om det gör någon annan lycklig.

Älgjakt är som mens!

2009-10-15T08:35:00.003+02:00

Jag vet att jag är ute på djupt vatten nu. Jag har provat att vädra en del av de här tankegångarna i lunchrummet på jobbet och sett på de rynkade ögonbrynen att det här inte är något att skämta om. Så jag ska försöka att hålla mig allvarlig, okej? :)

Det finns vissa likheter mellan älgjakt och mens som är för påtagliga för att bara struntas i.

* Båda återkommer i regelbundna cykler.

* Det kan vara skönt med något varmt mot ryggen oavsett om du sitter på en träpall i skogen eller ligger i fosterställning i soffan.

* De är alltid aktuella. Tiden delas in i före jakt, efter jakt och jakt. Alternativt premenstruell, postmenstruell eller bara allmänt menstruell.

* Man kan därför alltid skylla på dem om man är på dåligt humör:
-Det är ont om älg/-Det är mycket hormoner nu.
-Vi fick inget på hela dagen/-Det läckte igenom två gånger idag.
-Det är jättelänge till nästa gång./-Det är bara tre veckor tills det börjar igen.

* Det har normalt sett med blod att göra.

* Älgjakt likväl som mens berättigar på något sätt till extra kaloriintag under den mest intensiva veckan.

Här upphör likheterna, as far as I can see. Ingen kvinna skulle få för sig att avsätta en veckas betald semester för att det är mensdags och hälsa familjen att "Räkna inte med mig på en vecka".

Kvinnor har annat att prata om än vem i gänget som skaffat nya tamponger eller vem som hört att någon i bekantskapskretsen nyligen haft en lyckad menstruation.

Kvinnor använder inte mens som en ursäkt för att köpa ytterkläder för 4000 kr vart tredje år.

Mens försvinner efter 50-årsåldern. Älgjakt kan pågå ända upp i 80-årsåldern.

Jag skulle kunna fortsätta, men... Nog nu. :) Bara en passning till alla älgjägare som muttrar "Fruarna låter då inte missnöjda när man drar hem mat till frysboxen": Försök inte påstå att älgjakt är så bra för att det gynnar resten av familjen ekonomiskt. Bösshålet har aldrig fött rövhålet. *duckar*

Sådär. Nu gäller det att ha reflexvästen på...

Bara för idag: Jag ska göra något jag tycker om och mår bra av.

Upp igen

2009-10-14T07:50:00.006+02:00

"Det ordnar sig"... "Nog blir det bra"... "Det får lov att gå"...

Livet går vanligtvis vidare. Hela tiden. Det går och går. Det går i ur och skur, med eller utan skavsår. Man reder sig. Man bryter ihop och kommer igen. Man gillar läget. Eller hatar läget men har inget annat egentligt val.

"Life is a rollercoaster"... Tittar på min ettåring som knatar omkring med morgontung blöja, syrrans förkläde och en docka. Hon snubblar över tröskeln, vrålar till och söker ögonkontakt. Jag ler snett och säger "Ajaj, du ramlade. Upp igen!"... och då flinar hon till och jobbar sig upp på fötter igen.

Jag skulle vilja ha mer av hennes kämpaglöd. Hon snavar, halkar och trillar ner från saker flera gånger per dag. Hennes små knän är alltid fulla med små blå eller gröngula minnen från de senaste motgångarna. Men hon ställer sig alltid, alltid upp igen. Hon verkar inte hämmas av risken att ramla när hon sätter fart igen.

"Tur att hon är buntad" säger någon roat när hon tappar balansen och landar tungt på lillrumpan. Ja, kanske kan blöjlagret dämpa lite av smällen, men... Tur att hon går vidare! Tur att hon vet var blås på det ajajiga och tröstkramar finns att få. Tur att hon fortsätter sina dagliga träningspass med vardagshindren som sparringpartners.

Tur... eller en gåva. Eller en fråga om inställning?

Fjärilssoppan, förresten... Alla tyckte om den! :)

Bara för idag: Upp igen! Och igen!

Fjärilar i magen?

2009-10-13T16:05:00.003+02:00

Sådär, så typiskt mig... Hitta ett nytt matrecept på nätet, vilja testa det på min något konservativa familj.

Tidigare har jag bland annat testat förstöra en halv älgstek med kokosmjölk- och banangryta. Laxpytt göre sig ej mer besvär i detta hus. Ej heller tonfisksåsen gjord på ren inspiration. Den här gången hette det "fjärilssoppa".

Det lät kanonbra. Enkelt, snabbt och gott. En klockren rätt för barnfamiljen, enligt hemsidan. Så vi införskaffade fjärilspastan och falukorven som skulle ingå. Gjorde allt enligt receptet, smakade av och fick panik. Middag om tio minuter. Katastrof i kastrullen. Hur kan det smaka så illa?

Så hände det igen. Öppnade skafferiet. Ögnade snabbt förbi chokladpudding, potatismjöl och tacoskal. Krossade tomater? "Kände efter" i skallen. Nej, inte det. Torkad svamp? Nej!

Öppnade kylen. Där! Vispgrädde, i med hela slatten. Smakade igen. Bättre.

Öppnade frysen. Där! Riven ost, på måfå. Smakade igen. Bättre!

Öppnade kryddskåpet. Där! Svartpeppar, en svisch med burken. En liten svisch till. Smakade igen. Där satt den! Nu rackarn! Här ska bli fjärilssoppa a' la Nöd. Den som inte äter upp får svälta.

Bara för idag: Jag ska skilja på vägledning och regler.

Stjärnfamilj?

2009-10-09T07:38:00.006+02:00

Min familjesituation har under uppväxten alltid varit av det spretiga slaget. "Stjärnfamilj" var ett ord som poppade upp i kvällstidningarna i somras för att beskriva fenomenet. En del kommenterade artikeln med att det kändes kul att få ett fint namn på sin fina familj (med bonuspersoner instoppade här och där). En del tyckte att det var direkt fel och stötande att försöka normalisera spruckna familjer genom att ge dem ett klatschigt samlingsnamn.

Well, familjer går sönder och nya bildas ideligen. Jag har svårt att tro att ett "samlingsnamn" kan göra det hela vanligare eller ej. Plastpappa, mammas nya kille, låtsasfarsa eller bonusförälder - det finns ju redan en massa begrepp för att klargöra vem som är vem i familjen.

I vårt hus är vi vanligtvis en mamma, en pappa och två barn. Men ibland är vi också en stjärnfamilj. Den femte familjemedlemmen har under perioder utgjorts av handdockan/mjukisdjuret/bonusbarnet Katten Janson. Just nu är vi inne i en intensiv Janson-period igen.

Katten Janson är ingen vanlig tygbit. Han får liv, särskilt om kvällarna. Han får en röst, väldigt lik min egen fast i en sorts barnslig falsett. Han gnäller, retas och busar. Men han kan också uttrycka oro och ånger. Och treåringen har långa konversationer med Janson. Han är en bra lyssnare. Och så är han bra på att trösta. Och borsta tänder.

Janson är modig också. Han följer med till nya platser. Han åker tvättmaskin när han luktar mer skunk än katt. Han är noga med att använda säkerhetsbälte i bilen och att se sig för innan han korsar en väg. Det borde finnas en Janson i varje familj som innehåller ett litet barn. Han kan och vet så mycket!

Nu i morse fick vi tillökning! Det visade sig alldeles nyss att Janson, helt utan min kännedom, haft en relation med Barbie-dockan Mimmi. Och vid morgonens smörgåstillverkning visade de stolt upp sin lilla dotter Ida. Hon är en nallebjörn. Alla mår bra, kan jag hälsa här från neonatalavdelningen/frukostbordet. Stjärnfamilj?

Bara för idag: Jag ska vara tolerant mot andra lösningar än mina egna.

Skiljas - barnen berättar

2009-10-08T06:44:00.003+02:00

Mitt i vårt mysiga strosande på IKEA i lördags fastnade mina ögon på ett bokomslag. Jag var bara tvungen att köpa den här boken.

Det är Rädda Barnen som har sammanställt siffror och statistik från Statistiska Centralbyrån, resultatet av 1326 tonårsenkäter från LunarStorm samt mejl från 700 barn och ungdomar som sökt kontakt via Rädda Barnens internetsajt. De sistnämnda är från sex år och uppåt. Medelåldern låg på 11,5 år. Boken heter "Skiljas - barnen berättar". En av mina bäst använda hundralappar på länge.

Det vanligaste temat i barnens brev är bråk. Barnen känner sig rädda, oroliga och övergivna när föräldrarna bråkar. Det näst vanligaste temat är boende. Många barn är missnöjda med hur det är arrangerat. De skulle vilja bo mer eller mindre hos den ena föräldern än vad de faktiskt gör. Ofta upplever de sig inte hörda eller tagna på allvar. Många brottas också med en lojalitetskonflikt. De vågar inte uttrycka sina egna behov av rädsla för att såra sina föräldrar. På tredje plats kommer upplevelser i styvfamiljer. Känslan av utanförskap när föräldern träffat en ny. Svårigheter att komma överens och saknaden av egentid med sin förälder.

En skilsmässa är inte en avgränsad företeelse. För barnen innebär den återkommande möten och upprepade avsked. Det är fortfarande vanligast att barn bor mest hos den ena föräldern. 21% av alla skilsmässobarn 2004/2005 hade växelvis boende. Socialstyrelsen konstaterar att växelvis boende kan vara en bra lösning - FÖRUTSATT att föräldrarna klarar av att samarbeta och lyhört se till barnets behov.

Många barn som bor växelvis vittnar om att de tvingas vara långa tider med en förälder som de känner sig otrygga med, en förälder som de har fortsatt dålig anknytning till. Ibland blir boendet en prestigekamp mellan föräldrarna. En kamp där de vuxnas behov, hämndbegär, upplevelse av egna rättigheter är styrande - ofta på bekostnad av barnens behov och rättigheter.

Psykologerna hos Rädda Barnen rekommenderar att barn ska få välja när de vill träffa respektive förälder. Ändra på boendet om det inte funkar. Om barnet känner att föräldrarna är lyhörda ökar lusten att vara med dem. Det kräver mognad att stå tillbaka med egna behov för barnets bästa. Förtroende byggs inte med tvång. Förtroende byggs med lyhördhet och respekt. Föräldrar som förmår att vara flexibla utifrån barnets behov har allt att vinna på sikt.

Köp boken.

Bara för idag: Jag ska inte låta prestige gå före mina barns behov.

H som i Hårdrock

2009-10-06T07:48:00.004+02:00

Man kunde gott prata mer om hårdrock. :)

De flesta har en åsikt om hårdrock. Oljud, barnsligheter och patetiska män i för tighta byxor. Eller musikteknik + hjärta + råröj = sant. Jag rår inte för det, jag bara råkar tillhöra de senare.

Det är något alldeles, alldeles speciellt med att gå på hårdrockskonsert. Förberedelserna innan, köandet, stämningen bland de väntande. Studerandet av alla dessa fulseriösa attribut, som stentvättade jeansvästar med påsydda tryck från förra seklet.

Insläpp. Säkra biljetten i bakfickan. Säkra den ultimata platsen med två delar kvinnlig list och en del nykter taktikfördel. Det lilla glädjeskuttet i hjärtat när ljudkillen testar baskaggarna en sista gång. Två kaggar, så klart. Upptejpade plektrum på mikrofonstativen. Sorlet i den månghövdade publiken.

Det luktar speciellt. Lite maskulin deodorant, lite svett, lite scenrök, lite elektricitet från alla stora högtalare. Möjligen lite öl-andedräkter. Eller vältrampat gräs.

Så börjar det. Strålkastarna tänds. Öronpropparna på plats. Trängsel och tryck. Kravallstaketet just under revbenskanten. Stum förundran och vrål. Mår ni bra? Ja! Jag hör inte, mår ni bra? Jaaa!! Pulsen känns i hela bröstkorgen. Värme från starka lampor och tätt ihoppackade människor.

Favoritlåtarna. Explosionen av jubel vid ett väl igenkänt intro. Power-riff. Allsångsrefränger. Hårmanar som svänger i takt. Sista låten. Gruppuppställning på scenkanten. Applådåska och kamerablixtar. Extranummer. Utkast av trumstockar och plektrum. Lyckliga trofévinnare.

Och så är det över. Eftermingel vid merchandise-borden. En grillad med bröd. Hemfärd. Pip i öronen vid läggdags. Ömmande revben och fötter. Ett brett leende mot kudden. Alla sinnen nöjda. Det är hårdrock. :)

Bara för idag: Jag ska inte förneka mig själv.

Utlandssemester - check!

2009-10-04T20:54:00.004+02:00

Jag har varit på IKEA i helgen. Joho. :) Två gånger. Det var trevligt, effektivt, mysigt. Enda missarna var 1) en toksaltad lax-... Vad heter det!? Inte quesadilla. Inte bruschetta. Inte brioche. Inte provencette. Inte ciabatta eller focaccia. Inte fajitas, naan, wraps. Jag kommer inte på det! Jag kommer antagligen att sätta mig upp i sängen i natt och utbrista det högt. Anyway - den varma klämmackan med det fina namnet var en besvikelse. Så mycket bättre var det tvättäkta Max-målet. Man vet vad man har men inte vad man får.

Den andra missen var den lååångsamma nedfärden i en håll-knappen-intryckt-hela-tiden-hotellhiss från 4:e våningen, för på dörren längst ner stod det "OBS hissen trasig!"... Hoppsan!

Tredje och fjärde missen var de dubbla försöken att besöka det finska köpcentrat Rajala/På Gränsen. Eländes tidsskillnad! Första gången hade de stängt och andra gången var det 45 minuter till öppningsdags, och då for vi hem! Värst är att dessa isblåsiga, regniga "besök" på andra sidan bron nu anses gälla som två utlandsresor i mitt äktenskap. :-7

Fantastiskt skönt att komma hem, familjekrama barnen och drömma om hur treåringens nya rum ska bli med de nya inredningsdetaljerna monterade och klara. Jag ska prova ta före- och efterbilder.

Våra familjekramar består för övrigt av att den ena föräldern lyfter upp barn 1 varpå den andra hissar barn 2 och ställer sig nära de andra två. Sen kramar och pussar alla på varandra en stund. Väldigt mysigt! Säkert också väldigt bacillspridande. Strunt i det. Hellre snorsnörvliga tillsammans än sterilfriska isär.

Bara för idag: Borta bra men hemma bäst.

Godisråttan

2009-10-02T15:33:00.004+02:00

I morgon åker jag och min man till den närmsta stad som har ett IKEA-varuhus. För första gången ska vi lämna bort båda småtjejerna över en natt. Den stora, mer erfarna bortasoverskan, längtar till farmor och farfar (och Playhouse Disney-kanalen). Den lilla är helt ovetande.

Jag borde packa, hänga tvätt, byta gardiner färdigt, torka de sista fönstren, putsa på inköpslistan, renbädda klart, men... Nog hinner jag det också.

För att fördriva lite, lite av treåringens långa väntan idag föreslog jag att vi skulle förbereda hennes lördagsgodis till imorgon. Sagt och gjort! Det blev en trevligt skramlande godisråtta!

Material:

En djup papptallrik

En häftapparat

En spritpenna

Godissnöre (eller vilket snöre som helst)

Godis

Arbetsbeskrivning:

Vik.

Rita.

Fyll.

(Tjuvsmaka.)

Häfta.

Bara för idag: Jag ska prioritera med hjärtat.

Sjörövar-mellis

2009-10-01T14:30:00.004+02:00

Ok, så när humöret dalar ikapp med tålamodet, blodsockret och timmarna kvar tills den andre föräldern kommer hem från jobbet... Det är då, i "nöden", som kreativiteten är som närmast. Plötsligt händer det. En till synes helt vanlig, lätt fläckad, banan... förvandlas till en bläckfiskkung!

Han viftar hotfullt med sin treudd när vi närmar oss matbordet. Vi fnissar med precis lagom skräckblandad förtjusning. Under honom, på mjölkhavets botten, vilar skatten. Den skatt av bananguldpengar som han försökt gömma med hjälp av russinstenar.

En modig pirat på blott dryga tre jordsnurr bärgar skatten medan bläckfiskkungen hjälplöst ser på, berövad sitt enda vapen. Tadaa - mellanmålet och eftermiddagen är därefter en succé!

Bara för idag: Jag ska försöka se det häftiga med det mest vardagliga.

Kontraster

2009-09-09T23:02:00.005+02:00

Mitt musikliv fick sig en rejäl boost när min lillebror bjöd in mig till Spotify. Med datorn på arbetsbänken i köket är musiken bara några klick bort från att förgylla alla sysslor jag använder köket för. Senaste veckan har jag upptäckt att jag väljer hård musik till tantvarningssysslor. Såhär:

Klippa sofftyg - Disturbed
Torka Karljohansvamp - Breaking Benjamin
Göra pastasallad - Audioslave

Som i självförsvar, nästan. "Jo, jag plockade och rensade OCH torkade svamp... men jag lyssnade på grymt hård musik!"... Men kontrasten roar mig!

Den påminner mig om när min vän B och jag upptäckte Norsjö city. Norsjö är en liten ort och där fick en del av företagarna ibland samsas om butiksutrymmena. Därför fanns en affär vid namn "Bok & Fiske" samt den kombinerade resebyrån/sytillbehörsaffären "Flyg & Tyg".

Vi drev rätt hejdlöst med det där, hittade på nya alternativa verksamhetskombinationer som den andra skulle gissa namnet på. Min idé var ett dagcenter och en slagverksaffär. Kan någon gissa vad man skulle kalla det stället? Släpp loss fantasin. :)

Bara för idag: Jag ska leva livet på bred front.

Vänjer mig aldrig, aldrig

2009-09-04T21:05:00.002+02:00

Jag undrar om jag någonsin kommer att vänja mig vid att klä av mig under ett obarmhärtigt lysrör, klättra upp i en gynstol och lägga upp benen i de där hållarna på sidan. Jag har ju provat några gånger nu. Svaret är fortfarande nej. "Skräddaren säger nej"! :)

Det är en så genomgående märklig sits - bokstavligt talat - när en annan människa trevligt säger "Nu tittar jag på din livmodertapp. Den ser fin ut". Jag skulle vilja svara något, men vad?

-Tack!

Eller något mer avledande glättigt...

-Ja, och vilken fin höstdag vi fick! Det verkar finnas gott om svamp. I skogen, alltså.

Eller ett vasst...

-Men du då!

Eller möjligen ett lätt nonchalant...

-Annars, då?

Fortfarande ryser jag invärtes av att se brickan med alla instrument och veta vad de ska användas till. Förresten tycker jag att "glidslem" är ett vidrigt ord. Finns det verkligen inget latinskt att skriva på flaskan? Impulsen är att få göra ett Braveheart-slutscens-kast med huvudet bakåt och vråla "FREEDOOOOOM!!" när den där tångliknande grejen närmar sig. Och så gör man bara inte.

Nej, det enda som funkar i alla lägen inklusive det där olustiga underlysrör-påoskönbrits-avkläddnertill-menmedsockar-läget är "Okej". Och till och med det neutrala ordet måste sägas med exakt rätt nyans för att inte låta krystat (hahaha!), överraskat eller irriterat.

De gör ju bara sitt jobb. Men vilket jobb!

Bara för idag: Jag ska vara glad över min friska, fungerande kropp.

Tack Viktoria!

2009-08-21T21:43:00.005+02:00

Jag måste göra ett avsteg från blogguppehållet och bara få cyberjubla - hon svarade!

H.K.H. Kronprinsessan Viktorias sekreterare har skickat ett brev med vår treårings namn på. I brevet står det att kronprinsessan bett sekreteraren att skriva och tacka för den trevliga hälsningen på hennes 32-årsdag! Den 17 juli skrev jag om hur det här började.

Det spelar ingen roll ifall detta är ett standardbrev upptryckt i 5000 exemplar + översatt till tysk version, det enda viktiga är att det kom ett brev med en KRONA på till vår lilla pärlplattebyggande, prinsesstokiga tjej. Hon blev verkligen glad. Jag med!

Självklart ska det sparas. Jag tror att jag ska rama in det!

Bara för idag: Jag ska aldrig sluta hoppas.

Slut för idag, tack för idag

2009-07-26T12:48:00.004+02:00

Jag vet inte... Kanske hade jag hoppats på mer debatt, fler samtal, med den här bloggen som utgångspunkt. Typ "Hur kan du tycka..?" eller "Jag minns en gång när JAG"... Men det blidde inte så.

Tänk dig att du har ett hus. Tänk dig att 25-40 personer per dag kör till din gata, svänger in på din gård, kliver ur bilen och går fram och tittar in genom ditt köksfönster. Kanske knackar en eller två av dem på dörren, men oftast ingen. De vänder igen och far hem. Du ser bara på skoavtrycken och hjulspåren att de varit där, igen och igen. En del av dem möter du sedan någon annanstans. De ger sig tillkänna, säger att de varit förbi. Du vill säga "jag var ju hemma!". Men du säger bara "kul att du hittade dit!".

Jag tror att jag har gjort mitt avtryck i cyberspace för ett tag framöver. Den här bloggen får gå i ide på obestämd framtid. Inte för att jag inte har saker jag funderar över eller roliga saker jag tycker att omvärlden borde få ta del av.

Men för att jag hellre skulle ägna min lediga tid åt en kopp te eller ett telefonsamtal med nästan vem som helst av er i stället för att sitta här och knappra. Jag har ingen lust att skriva mer, bara.

Så får det bli. Tack för att ni hängde med såhär långt!

Bara för idag: Jag kan välja bort sådant som stjäl energi.

G som i Grannar

2009-07-20T21:31:00.003+02:00

Jag hade nästan glömt bort min egen lista över förslag på samtalsämnen. Det fanns så många andra ämnen som klämde sig emellan. Vilken tur! :)

Men grannar är väl ett tacksamt ämne? De allra flesta har eller har haft grannar. Jag svingar mig i lianerna i minnenas djungel och vips kikar de fram - de klassiska rovdjuren och de unika utrotningshotade arterna av Naerhetus Boendus.

Minns ni låten "Grannar" med Just D?
"Då och då vill väl alla ha ett nytt arr
Sen blir det värre dit man flyttar. Grannar"...

Ok, jag tänker lista mina fem mest annorlunda erfarenheter av grannar. Here goes:

5. (2002) Karlen i tvättstugan som skällde ut mig så mycket så att jag började gråta. Han råskällde för att jag startat en tvätt 45 minuter in på deras onyttjade tid. Så trodde jag att man fick göra överallt? Han hade kommit dit tio minuter senare, och då kastade han ut min blöta smutsiga tvätt. Jag hade inte mer tvättmedel och skulle flytta nån dag senare, utarbetad, stressad och övertrött. Så jag snyftade som ett barn och han blev jätteförskräckt.

4. (2000) Tre killar delade en 4:a under mitt tjejkollektiv. Jag ringde på deras dörr för att återställa en grej vi lånat. Det dunkade konstigt där inne, och ljuden..! En svettig, andfådd kille i tangakalsonger öppnade. En lika svettig, lika lättklädd kille dök upp bakom honom. "Ehh... Hej och tack för lånet" sade jag efter två sekunder för länge. "Ehh... Vi tränar shoot fighting om du undrar" svarade han, besvärad. Okej!

3. (2003) Paret med valpen som verkade bli lämnad ensam varje dag. På andra sidan min vardagsrumsvägg satt den och tjöt, timme efter timme. Yyl-yyl-yyl-yyl. En dag blev jag konfronterad på parkeringen. "Är det du som har anmält oss?"... Jag såg valpen och förstod direkt vilka de måste vara. Jag svarade "Nej, men det hade kunnat vara jag. Jag hör den jämt". Killen fräste att det är inte så j*vla lätt att ordna när båda jobbar. Nej, tänkte jag tyst... Ha inte hund, då. De blev vräkta kort därefter.

2. (2001) Den serbiske mannen i tvättstugan som hade tagit min tvättid och, när jag pekade på min tvättkloss på bokningstavlan, hävdade att jag tagit fel på dag.
- Det här är min.
- Jag har bokat. Jag bokar alltid den här tiden på lördagar.
- Men... Idag är det fredag.
- Nej, det är lördag.
- Näe... Det är fredag.
- Nej, idag är det lördag.
- Jag vet att det är fredag.
*tystnad*
- Herregud! Förlåt!
- Det är okej, jag kan komma tillbaka om en timme.
- Förlåt!
- Jadå, ingen fara.

...När jag kom tillbaka en timme senare höll han något bakom ryggen. Det visade sig vara en kruka med en blomma som hade tre blad, varav ett var bränt. Jag tvingades att ta emot den som ursäkt. Det var så märkligt så jag behöll den. En klivia. Tolv blad nu! :)

1. (2001) Personen som lade en skrivmaskinskriven och tippexrättad lapp i mitt brevinkast och uppmanade mig att sluta spola i toaletten på nätterna. Jag hade jobbat ett par nätter dygnen innan och inte ens varit hemma! Formuleringen löd ordagrant "I det här huset har vi ordningsregler som säger att det ska vara tyst i huset mellan 22:00 och 06:00. Visst kan man behöva gå på toaletten även nattetid, men man spolar nog inte utan fäller bara ner plastluckan och låter innehållet vänta till morgonen".

Bara för idag: Jag ska vara en supergranne. :)

Hej Viktoria!

2009-07-17T21:08:00.004+02:00

Sådär. I hallen står ett noggrant igenslickat kuvert prytt med det finaste frimärke som detta hemmet kunde vaska fram. Inuti vilar ett brev och en nytillverkad, specialdesignad pärlplatta.

Treåringen snappade upp att kronprinsessan fyllde år tidigare i veckan. Hon undrade om vi skulle fara på kalaset, och blev mycket besviken när jag sade att vi inte var bjudna. När hon fick veta att delar av "kalaset" skulle visas på tv samma kväll förhalade hon läggdags in i det längsta med argumentet "jag har ju aldrig hört en riktig prinsessa prata". Hon gick med på att gå och lägga sig sedan vi försäkrat henne om att kronprinsessan nästan inte skulle säga någonting alls i tv-programmet. Bara sitta och se glad ut och lyssna på musik. Okej då. Vi googlade istället fram ett bildsvep från "prinsessans finaste klänningar". Ooh. Underbara. Vackra. Med glitter!

Nästföljande dag såg vi tack vare svt.se hur Pappa Kungen drog igång ett "ja må hon leva" följt av ett fyrfaldigt leve. Mäkta imponerade hörde vi honom hurra för sin flicka, den Riktiga Prinsessan. Vi studerade prinsessans kille, mamma, syster och bror - ingående.

Därefter inleddes skapandet av den perfekta gåvan till en som har allt - en personligt utformad pärlplatta. Att exempelvis ha som underlägg till sin kaffekopp. Vår lilla rojalist valde färgerna ljungrosa, ljuslila, svart och limegrön. När de gröna pärlorna började tryta tog hon bort några och skapade istället ett litet hjärtformat fält med klarröda pärlor. Perfekt!

Jag hjälpte henne att skriva brevet. Där framgår hennes namn och ålder, att hon känner sig lite prinsesstokig och att hennes favoritprinsessa är Belle från "Skönheten och Odjuret". Min favoritrad i brevet är "Hälsa din kille att du har fått ett brev från mig". :-)

"Ha en bra dag" ville hon också lägga till. Sedan övervägde hon att skriva att kronprinsessan är välkommen hit, men kom på att då skulle hon bli för blyg. Hon sade "Det kan jag ju skriva när jag blir nio år".

Efter att själv ha plitat dit sitt namn utsmyckades brevet med sex stämplade blommor i silver. I morgon skickar vi det. Om du också känner att du missat att uppmärksamma kronprinsessans bemärkelsedag så behöver det inte alls vara försent än! Adressen är:

H.K.H. Kronprinsessans hovstat
Kungliga Slottet
111 30 STOCKHOLM

Bara för idag: Jag ska utgå ifrån att alla människor har samma värde.

Kvinnor som älskar för mycket

2009-07-15T22:26:00.003+02:00

Rubriken är titeln på en bok jag äger. Den står i samma hylla som "Kriminalitet - en livsstil", "Psykopatens värld" och "Pundare, jonkare och andra". Jag läste för övrigt bara två böcker ifjol: "El choco" och "Lasermannen". That's me! :)

Medan jag halvt om halvt följer So you think you can dance på tv funderar jag på en artikel i Aftonbladet idag. Den handlar om kvinnor som dras till kriminella män. Och jag blir illa berörd av att läsa om hur tioåriga Englas mördare kontaktats av en kvinna som tyckte att han verkade så ensam och utsatt och som nu regelbundet besöker honom i fängelset. Ensam kanhända och utsatt jovisst, men... Mannen är också störd och farlig.

Hej - jag blir lika illa berörd av att ögna igenom läsarnas kommentarer till artikeln. En kvinna i min egen ålder tycker att det är rätt åt de kvinnor som tar ihop det med kriminella män och sedan mister livet. Hon kallar dessa kvinnor för "dumma brudar". Look who's talking...

Man kan tycka att en vuxen kvinna med "alla indianer i kanoten" skulle sky risken för våld och ond, bråd död. Särskilt om hon har barn. Särskilt om mannen hon dras till är känd för att han har skadat barn på något sätt.

På samma sätt kan man tycka att det måste vara människor med dålig självdisciplin som fastnar i missbruk. Att det bara är att sluta. Man kan tycka att deprimerade personer borde kunna skärpa sig. Rycka upp sig och sluta se så svart på allt, himla neggon.

Man kan tycka allt det, och man kan på detta enkla sätt göra mig illa berörd, irriterad eller bara diskussionslysten. Jag försöker att inte gå igång, men... Gaaahh, jag kan inte låta bli!! För det är helt enkelt inte så enkelt, och att påstå det tyder på okunnighet.

Vi föds med/präglas till olika sårbarhet för olika saker. Somliga är allergiska mot nötter, andra... attraheras av dem. :-7 Morfar sammanfattade det fint:

"Folk blir tokiga på olika vis".

Bara för idag: Jag ska försöka att inte Veta hur andra borde leva sina liv.

Prinsessor finns

2009-07-13T17:42:00.003+02:00

Visst finns prinsessor, lilla vän. Och prinsar. Och kungar och drottningar. De har vackra kläder och kronor på sig ibland. Visst finns det slott. Med vakter. Fast de har inte svärd.

Men inga drakar finns det ju. Och inga trollkarlar. Och inga häxor. Inte sjöhäxor heller.

Hästar finns ju. Men inte med horn. Och inte med vingar. Fast sjöhästar finns. I andra hav, långt bort. Krokodiler och bläckfiskar finns också. Fast inte här. Men jättejättelångt bort. Och i djurparker. I burar, så klart.

Kor finns, men kan inte gunga eller åka bob. De äter bara gräs. Och hö, ja. Och blommor, just precis.

Indianer finns faktiskt. Men de slåss inte med yxor eller skriker sådär "wa-wa-wa-wa". De har jeans och tröjor, men ibland när de vill vara fina eller om nån vill ta kort på dem - DÅ har en del indianer kläder med fjädrar eller pärlor. Det finns inga indianer i vårt land. En indian är lite som en... bonde. Han tycker om djuren och skogen. Det är ju bra.

Det finns tjuvar. Men de är vanliga killar och tjejer som inte har lärt sig att man inte får ta. Polisen stoppar dem och lär dem att sluta göra dumheter. Poliser är jättebra!

Dvärgar finns på riktigt. Men de har vanliga namn. En dvärg är bara en tant eller farbror som slutat växa lite för fort. De är korta som barn. Jo, det finns dvärgbarn. De är ännu mindre. Ja, det finns indianbarn också. De är ungefär som du, de gillar att leka och göra barngrejer. Ja, kanske att gunga?

Nej, det finns inga trollbarn. Och inga spökbarn. Troll, spöken och jättar är bara påhitt. För att göra sagor mer läskiga och spännande.

Tecknat finns inte på riktigt. Det är bara ritade bilder. Pippi Långstrump finns inte heller. Det var en tant som hittade på Pippi-sagor. Hon skrev böcker. Sen ville en farbror göra Pippi-filmer med sin filmkamera. Då fick folk klä ut sig och låtsas vara figurerna i böckerna. Så är det. Det du ser på tv är mest sagor.

Bara för idag: Jag önskar dig en falsktrygg värld ett tag till, lilla vän.

Stugliv eller ej

2009-07-12T20:57:00.009+02:00

Jag har inte skrivit på länge... men det har inte Shakespeare heller. ;)

Vi har varit på stugsemester i inlandet några dagar, närmare bestämt vid en liten sjö mellan Arvidsjaur och Moskosel. Innan vi for tittade vi på sommarstugor till salu på nätet. Inte för att vi egentligen tänkt köpa en stuga. Mer för att kolla utbudet ifall vi skulle vinna onödigt mycket pengar och samtidigt få för lite att göra... Typ.

Helgen har varit bra och trevlig på alla vis. Vi har ätit gott, badat, fiskat, vilat, spelat spel och sett vackra nya platser. Allt man kan begära - eller? Väskorna står ouppackade i tvättstugan. Jag borde börja packa upp dem, men... Nu känner jag att jag är redo att göra några statements om stugliv!

* Vi ska inte ha en sommarstuga medan vi har barn i krypåldern. Jätteosmidigt. Hela tiden.
* Vi ska inte betala för ett utedass så länge vi nästan kör sten-sax-påse om att slippa följa barnen dit. Att tömma en klassisk flugspäckad dasstunna finns inte på kartan.
* Vi ska inte bo i ett hus utan dusch.
* Vi ska inte ha ett deltidsboende med för mjuka sängar.
* Vi ska inte ha en inomhus-vattenpump som lever om.
* Vi ska inte bo vid en vattensamling som luktar illa, sköljer upp fiskrens på tomten eller är slemmig.
* Vi måste ha en sån där stor koldioxidapparat som dödar mygg och knott om vi ska bo nära vatten.
* Vi ska inte långtidssemestra för långt ifrån civilisationen.
* Vi ska inte tro att någon packningslista någonsin är komplett.

Tänk att jag var scout i så många år? Som tonåring har jag gladeligen åkt på läger och sovit på liggunderlag direkt på ett golv någonstans tillsammans med högar av likasinnade/snarkare/ smygfisare. Jag har ätit kallnad mat från en halvdiskad plastbytta med god aptit, osat tjärolja, duschat i kallvatten under bar himmel (men bakom en presenning) och gått på utedass där man måste halvstå över hålet för att inte rumpan ska ta i det som föregående besökare bidragit med.

Någonstans på vägen måste jag ha blivit väldigt gamm... *noo!* Väldigt mån om min bekvämlighet, kan man väl säga? Min semesterstandard. Min livskomfort. Så när jag ser familjefotot från helgens eskapader, där jag lyckades samla mina kära under byaskylten med texten "Moskosel - platsen för dig"... Då ler jag bara. Nej, ni. Ingen stuga för oss, inte nu.

Och en sak till - heja WC!

Dagens treåring-collection:
"Jag vill inte gå ut. Det är för smådjurigt".
"Vi har en stor dag framför oss i morgon!".
"Pappa får ta bort getingboet, han är modigast".

Bara för idag: Borta bra men hemma bäst!

Villa Nike-kulla

2009-07-05T18:05:00.007+02:00

Vi har byggt hus och renoverat, kan man säga, treåringen och jag. En skokartong har förvandlats till ett fullt beboeligt litet dockhus med tapeter, tyggardiner, gardinstänger (grillspettbitar), soffgrupp (Duplo) och sängar (smyckesaskar). Väggklocka och byrå ingår också i inredningen.

Här bor nu Pippi, Lilla Gubben och Herr Nilsson. Det är lite oklart ifall Tommy och Annika verkligen bor där eller om de bara hälsar på. Pippis pappa ligger bekvämt utsträckt på en handvävd pyttematta som jag själv gjorde nån gång på fritids /i forntiden.

Terapi, kreativa uttryck eller barnsligheter, kalla det vad ni vill. Vad roligt det är att pyssla! Jag är inte alls färdig med pärlplattor, leklera, vattenfärg och klipp-och-klistra. Jag gillar verkligen det mesta i pysselväg, gärna finlir och fantasi i kombination. Tacksamt att jag har två barn som snart kan göra mig sällskap på allvar i pysselträsket.

Dagens treåringcitat
Lillasyster tappar ner sin sked för tredje gången i rad. Storasyster utbrister:
- Men oj vad du är tappsugen idag!

Bara för idag: Jag ska använda min fantasi.

Vila i frid

2009-07-04T20:49:00.005+02:00

Döden, både den ofattbart plötsliga och den olidligt utdragna, har gjort sig påmind hos mig.

Först kom beskedet om att "vår tids Elvis" gått bort. Och mina ögon tårades inte alls av själva nyheten, men däremot av när Michael Jackson's syster Janet gjorde ett offentligt uttalande strax efteråt. Hon sade:

- To you, Michael was an icon. To us, Michael was family.

Och det spelar ingen roll att han var en av världens mest kända artister som stod inför att göra 50 utsålda konserter. Ikonen. Det spelar ingen roll att han var en son, pappa och bror. Familjemedlemmen. Döden är rättvis på det sättet. Döden är orättvis på det sättet.

Ikväll går tankarna dock inte till familjen Jackson utan till en familj på närmare håll än så som mist en mamma, fru, dotter och syster idag. En hård kamp mot cancer är över. Det finns inga ord som räcker till. Fast just Michael Jackson har formulerat det så fint!

http://www.youtube.com/watch?v=59kFCmOyZOo

Like a castle built upon a sandy beach
Gone too soon
Like a perfect flower that is just beyond your reach
Gone too soon
Born to amuse, to inspire, to delight
Here one day, gone one night
Like a sunset dying with the rising of the moon
Gone too soon

Jag satt i bilen i eftermiddags och tänkte på familjen, som då fortfarande vakade och väntade på det oundvikliga. En otäck tanke fick magen att knyta sig. "If tomorrow never comes"... Jag är inte alls redo att dö än! Det får inte hända mig något! Jag har inte tid att gå, jag vill inte. Inte än, och alldeles särskilt inte nu när jag har två barn att skydda och älska. Det finns så mycket mer jag vill hinna se och uppleva. Men vad vet man om morgondagen? Ingenting. Insikten kom så brännande nära.

Den här dagen har jag. Den här dagen har jag berättat för min familj hur mycket jag älskar dem.

Bara för idag: Jag är så rädd om livet!

Mössor och människor

2009-07-02T11:22:00.005+02:00

Nu måste jag få göra reklam för något jag trillade in på: Bloggen Hem och liv har en pågående tävling med vrålsöta mössor! Ta chansen och vinn en, ni också. Fast jag vill förstås helst vinna själv. :)

Jag gillade verkligen inte mössor förr. Mössor värmer, kliar och sticks. De trycker ner håret, förstör lockarna, skapar frizz eller i värsta fall ollonfrilla. Sen jag tämjde mitt hår har min inställning till huvudbonader mjuknat. Däremot förstår jag fortfarande inte "ungdomarna" (hjälp vad gammal jag känner mig när jag säger så) som vägrar ta av sig mössorna inomhus?

När jag var liten tjatade jag om att få slippa ha mössa utomhus. Min mamma sade att små öron fryser mer än stora öron, och att det var därför jag måste ha mössa men inte hon. Jag vet att jag ilsket synade det utan att komma på något motargument.

Treåringsgloskontroll:
-Vad är en mössa?
-Det är en sån man har på huvudet som inte är hår och som är mjuk.

*<:-) Bara för idag: Jag ska ta chansen att vinna trots risken att förlora.

Favoritåkommor enligt T9

2009-06-30T23:20:00.004+02:00

Jag hör till den lilla mysmilitanta folkgruppen som bestämt hävdar att SMS-funktionen "T9" är en självklarhet, en välsignelse och en oumbärlig grej. Man (jag) börjar skriva ett ord och T9 gissar vilket jag tänker på. Ibland föreslår T9 väldigt märkliga alternativ ("hallon" blir "hakkom"), och ibland ter den sig den ytterst formellt programmerad genom att vägra kännas vid vardagsfula ord ("Skit i det" blir "Slit i det").

Slarvskrivning bär sig inte. "Vi ses på lörda" blir "Vi ses på Losec". Kontrolläsning är ett litet måste. När jag under min studenttid ville stämma träff med min bästa tjejkompis hann jag skicka iväg ett "Möt mig på ICA Nazi". :) Maxi, alltså.

Nu var det dags igen. Jag ville skriva "favoritblommor". T9 föreslog "favoritåkommor". Kan man ha favoritåkommor? :) Vilka har jag i så fall? Jag bestämmer mig för att räkna även
småbekymmer relaterade till kroppen.

- Oxigaftt (myggbett). Jag gillar egentligen inte myggbett, men ibland är det bara så fasligt skönt att få klia på dem.
- Ghalä (hicka). Jag har inte haft hicka sen jag gick i femman. Vad hände egentligen?
- Näralof (näsblod). Jag har aldrig haft ett vanligt, hederligt näsblod. Bortsett från en gång när jag var väldigt förkyld och väldigt gravid samtidigt. Men då blev jag glad! Min syster sade att jag var knäpp.
- Semesäg (sendrag). Hemskt att vakna till. Men man blir så lättad när det släpper!
- Spörsmatt (proppmätt). Det är ju inte skönt precis. Men det beror alltid på något supernice. Som just nu, efter en restaurangmiddag med jobbgänget. Jag stekte min egen mat på en 400 grader varm lavasten! "Black rock" är en höjdare! :)

Jag mötte en 4-årig doktor igår. Han höll först upp en termometer på behörigt avstånd. Där stod att jag hade feber. Han sade att jag måste stanna i sju dagar. Därefter tittade han mig i halsen. Där var jag också lite sjuk. Sen fick jag ett bandage på armen. Totalt pris 100 kr! Dit återvänder jag gärna.

Bara för idag: Jag ska lyssna på min kropp när den vill mig något.

Sommar, sommar, sommar

2009-06-29T14:00:00.002+02:00

Vilken värme! Vilken helg! Vilken röd, röd nacke jag hann få på loppisen i lördags!

Nästan-ettåringen premiärbadade i havet under gårdagen. Hon kröp rakt ut i vågskvalpet utan att bekymra sig alls därom, gjorde bara små nöjda "hehehe" med jämna mellanrum.

Vi fick vända henne när hon kröp ut på för djupt vatten. Hon hann både äta sand och skölja munnen med havsvatten.

Treåringen sprang, plaskade, grävde, öste, hoppade. Å vad jag är lycklig att se henne frisk igen! Aptiten på både mat och livet har verkligen återvänt.

Jag sträckläste hela "I taket lyser stjärnorna" en sen kväll (som hann övergå till natt). Den var exakt så bra som jag hade hoppats.

Virkfikat rullar på. En ny liten muffins har sett dagens ljus.

Bara för idag: Spela inte hjälte. Använd hjälm, solkräm och bälte.

Sanningen om sanning

2009-06-27T21:23:00.004+02:00

Love hurts... Ibland. Truth också. Ibland. Därmed inte sagt att kärlek eller sanning inte är till för att idkas. Gärna i kombination! Är du med?

Jag minns en gång när jag, en supersäker osäker tonåring, blev så ifrågasatt av min mamma så att jag grät av frustration. Det gällde syftet med något jag bestämt mig för att göra. Hon synade mig, och jag blev galen av att inte ha hennes omedelbara godkännande.

Vi pratade om det samma kväll, sen jag lugnat ner mig. Vi resonerade om saken, jag förstod hur hon menat och backade trots att det sved i stoltheten att ha fel. Och hon sade "Jag är ledsen att jag sårade dig. Men ibland måste man bränna mark för att något nytt ska kunna växa". Är du med?

Själavård handlar inte om att stryka medhårs, hålla med, bekräfta. Men bekräftelse är alltid skönast. Därför är vi så benägna att vinkla våra historier, medvetet eller ej, till vår fördel för att få smaka det där söta. Jag vill inte ha en själavårdare som bara säger "Du har säkert rätt". Jag vill lita på att en själavårdare kan syna mig, säga "Det här stämmer inte för mig, har du tänkt på det här?".

Och den där händelsen med min mamma har alltid fått mig att associera till en för mig okänd kvinna från min hemstad. Hon figurerade i lokalpressen för många år sedan. Hon var kortväxt, för kort för att kunna köra bil och nå pedalerna till exempel.

Hon valde att låta sig opereras för att bli längre. Proceduren fängslade mig. Hon lät sina ben brytas och dras ut lite, lite grann. Inte bara en gång. Många gånger! Varje gång växte det in lite brosk på det brutna stället, så att hon sakta men säkert blev längre. Är du med?

För att växa måste hon låta någon bryta hennes ben. Gång på gång. Tills hon var framme vid målet. Och i ett reportage visade hon sedan stolt upp sina nya funktioner som följde med att ha växt. Nu kör hon bil.

Bara för idag: Jag ska inte förneka det jag tror är sant.

En liten begravning

2009-06-24T21:17:00.003+02:00

En dag här i veckan hittade vi en liten näbbmus på vägen, barnen och jag. Den var död, och myrorna hade hittat den. Jag har ju redan en fint upptrissad motvilja mot myrsläktet, och det kändes på något sätt äckligt att se dem förlusta sig på en liten muskropp sådär.

Inspirerad av bloggen Kulturkoftan frågade jag treåringen om vi inte skulle begrava musen.
- Ja, gärna! Jag gillar att begrava! blev svaret. Oj?

Vi började med att se ut en bra plats = en plats där vi aldrig annars sätter fötterna. Där grävde jag en grop. Det behövs ingen djup grop till en fem centimeter lång varelse, så med ett spadtag var vi nöjda. Jag hämtade en plastpåse och lyfte upp den lilla musen som om den var en liten hundbajs.

Det där tyckte treåringen var en väldigt rolig liknelse, så jag behövde bara upprepa meningen ett par gånger för att hålla fnissfesten igång. Vi samlade oss lagom inför den lilla jordfästningen. Myrorna petade vi bort med en pinne.

Jag fick i uppgift att tillverka ett kors av två pinnar, för "man ska ha kors på begravningar". Jag knöt ihop dem med ett grässtrå och fick genast omdömet "fiffig" av min lilla kors-coach (säg det ordet snabbt tre gånger i rad!). Själv bidrog hon med en fint lövad kvist som hon lade ner på torvan vi just lagt tillbaka.

Sedan stod vi där hand i hand och betraktade vårt verk. Näbbmusen fick namnet Ejba, och könsbestämdes från ovan jord till att vara en musflicka. Därefter sjöngs den för ändamålet helt nykomponerade musvisan "En liten mus är död". Såhär lyder den:

En liten mus är död
En liten mus är död
En liten mus är död
En liten mus är död

Bara för idag: Jag ska försöka se på livet med ett barns ögon.

Blogginlägg nr 100

2009-06-23T11:53:00.003+02:00

Det här är en sorts milstolpe. Mitt 100:e blogginlägg. Dags att titta i backspegeln och utvärdera vad som egentligen hänt.

I februari startade jag bloggandet. Jag tappade en kniv på tån och funderade kring mitt yrkesval.

I mars utforskade jag mina en-hands-begränsningar. Jag skrev om syftet med bloggen, jag sökte (och fick!) jobbet som mig själv. Glömde mina glasögon på biltaket, misslyckades grovt med två försök till krasseodling och lärde mig att virka. Vår tvååring förvandlades över en natt till en rykande färsk treåring!

I april hittade jag en jätterolig sms-grej. Jag hissade Norrland och dissade age-defying-krämer. Virkningen tog fart. Jag gladdes med Susan Boyle. Jag ville börja läsa "I taket lyser stjärnorna". Listade mina favoritlistor. Stefan Gunnarsson rockade min värld! Jerusalem också. Undrade vilket tv-program jag skulle passa i. Körslaget? Brasklapp om folk som väljer köpstopp istället för konsumtionshets.

I maj drog jag ner på bloggtempot och lät helgmorgnarna vara ren familjetid. Morgontrötthet, choklad och overallfynd på Blocket. Nedstämda vänner präglade flera av texterna.

Nu är det bara juni i en vecka till. Jag har bemästrat en del av naturen genom att utrota köksmyrorna och få skörda egenodlad krasse. Idiotsäker IKEA-krasse. Virkfikat är uppe i över 50 levererade små virkverk. Fortfarande väldigt avkopplande och trivsamt! Har inte börjat läsa boken än, men jag ska lägga fram den på sängbordet redan idag. Vännerna som mådde dåligt har påbörjat sina resor mot livsglädjen igen. Vår treåring har hittills ätit en dl yoghurt, en ostskiva, två korvskivor, några vindruvor och två dl chokladmjölk idag.

Livet går vidare. Allting går vidare. Då får väl den här bloggen också göra det ett tag till.

Bara för idag: Jag ska hålla dörrarna öppna.

Gråta över spilld mjölk

2009-06-21T18:21:00.002+02:00

Jag stryker bort tårarna för att kunna läsa vad jag skriver. Jag är så trött i skallen, och nu när lite av spänningen släpper så kommer tårarna och sköljer bort lite av den oro som präglat det senaste dygnet.

Min lilla treårstjej, vår lilla duktiga storasyster, slutade äta och dricka igår. En halv plätt och en kall korv på hela dagen, och hon som lätt klarar tre varmkorvar med bröd till lunch, mellis och en rejäl middag i vanliga fall. Men inte nu.

Hon nobbade glass, jordgubbar, godis, välling och till slut även vatten. För att halsen gör så ont, så ont. Då ringde jag sjukhuset. Och i morse, efter frukosten som bestod av en knapp deciliter mjölk, åkte vi dit. Långa väntetider i väntrum, undersökningsrum och på apoteket. Jobbigt blodprov med stick i fingret och ett brunt jätteplåster. Inget ont om vuxenplåster, men lika läkande som prinsessplåster är de bara inte! En deciliter iskall mjölk till lunch.

Fem cm banan och två klunkar drickyoghurt. Och faktiskt sen, med ett par sprillans nya fevingar på ryggen och ett fespö i handen, en lång kram och lite galoppsteg med lilla bästisen som vi råkade möta mitt på gågatan.

Kåvepenin, som den förra läkaren sa smakar "aphjärna", är skitäckligt även med fruktsmak. Nu har vi 29 doser kvar... Febern, som började i torsdags, har inte gett med sig än. Alvedon är en tårfylld pina oavsett om den är drickbar med skogsbärssmak, krossad och mosad med banan eller instoppad där bak.

Det gör jätteont att ha ett sjukt barn. Jag förstår att jag varit förskonad hittills. Nu rann det över. Nu har jag skrivit av mig. Nu ska jag se Byggare Bob och fortsätta vara lättad över en sen middag bestående av en deciliter mjölk + lite flingor.

Bara för idag: Jag ska tro att "som min dag, så skall min kraft ock vara".

Bara för idag:

Midsommarvärme

2009-06-20T07:46:00.003+02:00

Det blev ett alternativt midsommarfirande i år. En flicka med 40 graders feber ändrade alla planer på stång- och kranstillverkning i goda vänners sällskap. Inte riktigt den sortens värme vi hoppats på denna helg. Molntäcket ville bara inte spricka upp, men det ville däremot babyns tandkött. Första kindtanden gjorde en gnällspäckad entré! Åkgräsklipparen skar ihop, ordentligt.

Ibland när vardagstrasslet hopar sig kan det vara skönt att tänka på allt som kunde ha hänt men inte hände. Så att man har något värre att jämföra med, liksom. Det kunde ha varit värre.

För - jag såg inga inomhusmyror på hela dagen. Det är första dagen på flera veckor utan deras sällskap i köket.

Jag glömde glasögonen (mina nya!) på tv-rumsbordet, vilket vår 11-månaderstjej upptäckte. Men hon hann inte ha sönder dem!

Hon fyndade igen lite senare. Föräldrarnas mobiltelefoner! Men de är fortfarande intakta och verkar varken stöt- eller fuktskadade.

Det alternativa firandet var inte fy skam heller... Vi grillade, åt jordgubbar och glass. Och det var så gott! Aldrig mer fördomar om tjeckiska bär. :) Vi fnissade åt senaste Bamse-tidningen och påbörjade ett seriöst dockhusbygge i en skokartong. Vi letade (och fann) gräsklippardelar på Blocket. Totalt sett vägde allt bra över med bred marginal. Det goda vann, som i de flesta sagor.

Trevlig midsommar!

Bara för idag: Jag ska se livet från den ljusa sidan.

Blommor och bin

2009-06-17T14:22:00.004+02:00

Jag kan direkt avfärda alla idéer om att det här inlägget på något sätt kommer att beröra hur människosläktet gör för att utöka sitt antal. Det finns andra Internetforum om man vill veta mer om sånt.

Vad jag vill ha? Utlopp för dagens frustration, några tips och lite bekräftelse vore nice. :) Jag sitter här med flera frågetecken. Kommer mina händer någonsin att bli rena igen? Hur kan vit maskrosmjölk ge bruna fläckar? Hur kan så många löss rymmas på ett enda äppelträd? Två skottkärrelass med maskrosor och smörblommor har gjort att jag förvandlats till en rookie-grovis med lätt ryggvärk och sorgkanter av rang.

Det började med att jag såg hur många bin och humlor som sitter på gräsmattans hundratals (tusentals?) gula blommor. Med en liten tjej i racerkryp-åldern kunde jag helt enkelt inte slappna av en sekund utomhus. Så jag bestämde mig för att slita bort alla maskrosor inom ett avgränsat område (från altanen till äppelträdet). Sagt och gjort - jag tog bort dem. Tänkte att jag samtidigt stoppar en del av återväxten eftersom de förr eller senare blir såna där duniga fröbollar. Min man såg det första skottkärrelasset och frågade vart jag varit. Det säger kanske en del om hur resten av gårdens gräsmatta ser ut...

Fortsatte med slitet/slitandet idag. Gräsmatta och rabatt. Jag har förargat horder av svartmyror, mättat X antal blodsugande varelser och nu när skottkärran är fylld igen vaknar tvivlet. Syns det ens skillnad? Vad är det värt?

Medan jag stod lutad på ett fantastiskt oergonomiskt sätt över en blombänk för att nå längst in funderade jag på det här med att ärva någon annans trädgård. Vi har bott här i drygt ett år. Förra året orkade jag inte bry mig om trädgården, då var jag bara tjock och trött. I år när den första skira grönskan började sticka upp så hade jag ingen koll på vad den heter eller var den bor. Så de flesta grejer fick växa en bit och sen har jag bestämt om de verkar passa där de är eller om de verkar ha rymt från någon annanstans och därför måste bort.

Är det inte konstigt att jag har rätt att bestämma vad som får leva och inte? "Du är ful, du är bara fel, bort med er båda". Vips (När sa jag senast "vips"?) tänker jag på foster som aborteras för att de har fel kön. Eller inte passar in i schemat. Bort med dem bara. Flera skottkärrelass per dag. Som om flickor är ogräs. Som om inte varje nytt liv borde vara ett okränkbart mirakel.

Blommor är bara blommor. Barn är barn. Klart att varenda unge ska vara fridlyst. Det finns ju bara en av varje sort!

Bara för idag: Jag ska ta livet på allvar. Alla liv.

Svalor och barn

2009-06-15T21:44:00.003+02:00

Ut och in far de. Fram och tillbaka, piper upprört. Jag vill inte ha dem där, men blir lite blödigt berörd av deras strävan. Ge upp någon gång! Leta ett nytt ställe, det finns bättre ställen!

Vi har alltså besök av svalor, dessa ihärdiga små fåglar som förgäves försöker kladda fast ett bo under vårt lilla tak mellan uthuset och garaget. De har lyckats förr, och det är väl det de på något förunderligt sätt vet? Men nu har min man fått nog av fågelbajs på cyklar och gräsklippare, så han spikade för det lilla utrymmet mellan lampan och taket som de nyttjat tidigare år. Trots det fortsätter de att flyga dit och försöka, men byggmaterialet ramlar bara ner.

Svalor...

För några år sedan sommarjobbade jag som skötare inom akutpsykiatrin. En dag när jag kom utanför sjukhusdörrarna hörde jag ett förtvivlat pipande. Precis utanför ingången till barn- och ungdomspsykiatrin låg ett litet fågelbo. Svalmamman och svalpappan flög desperat runt resterna av sitt hem. Fågelungarna låg där och pep men tystnade när jag böjde mig över dem. De verkade okej, men alldeles för små för att vara flygfärdiga.

Jag tog en tidning och föste försiktigt över boet på den. Sedan bar jag det till några buskar alldeles intill och stoppade det så långt in under dem som möjligt. Jag ställde mig en bit bort. Ungarna pep igen. Föräldrarna hittade dem. Jag fortsatte hemåt. Det slår mig nu att jag faktiskt gärna skulle velat veta om de klarade sig i sin nya tillvaro på marken.

Och - hur många andra tvåbenta ungar hamnar egentligen utanför just de där dörrarna på grund av trasiga hemförhållanden? Barn som trillat eller puttats ur sina bon innan de var flygfärdiga. Fåglar och barn. Hm.

Det föll en grå liten fågel
en gång från sitt trygga bo
Den slog sig så svårt och illa
så ingen kan tro

Den trodde den dog den gången
Det undrar man inte på
För hur kan en fågel leva
som slagit sig så?

Den låg med ögonen slutna
som död på den hårda mark
Då kände den hur den lyftes
av någon stark

Nu ligger den still i det greppet
ett grepp som lyfter och bär
Och var gång som skräcken kommer
är handen där

Det föll en grå liten fågel
Guds fadershand lyfte den då
Den är ett människohjärta,
den lilla grå

Bara för idag: Jag ska inte gå förbi om jag kan göra skillnad.

You never walk alone

2009-06-12T08:36:00.005+02:00

Jag gillar min närmaste mataffär skarpt. Det är där det händer - byaminglet, skvallret, de spontana mötena mellan hyllorna. I tisdags skulle jag bara helt snabbt (jag kan inte handla "helt snabbt" enligt min man) köpa mjölk till kvällens planerade rabarberkräm. Vid mejerikylen stod en kille som min minsting började vinka till. När han vinkade tillbaka fick han raskt tre fingrar av treåringen, som numera använder sitt "såhär-många-år-är-jag"-tecken som hälsningsfras till obekanta.

Han hakade på. och snart hade de ett helt eget litet samtal med mig som tolk. Han pratade så härligt (tyckte jag)/konstigt (tyckte treåringen). Göteborgska. Och så var han väldigt, väldigt brun. Det finns många ord för det, men i bilen hem var det så vi kallade det. Jättebrun.

-Varför var han så brun, mamma?
-För att... Han kom nog från ett annat land.
-Från Göteborg.
-Nja, fast före det kom han kanske från Afrika. Det är ju ett land jättelångt bort. Det är jättevarmt där. Där finns elefanter och lejon och sånt. Och människor som är brunare än vi.

*paus för reflektion*

-Jag vet ju att man inte får äta tigerbajs. Det är äckligt.
-Precis.

Men killen, tillbaka till honom. Han berättade att han ska gå från Haparanda till Ystad, och sen från Stockholm till Göteborg. "Across Sweden - for blood". Syftet är gott - han raggar blodgivare! Carl Friberg heter han. Fyra och en halv mil per dag tänker han gå, som en symbolisk sträcka eftersom man lämnar 4,5 dl blod som blodgivare.

Precis när jag verkligen tycker att det är en maximal utmaning läser jag om ultramaratongänget som springer från Italien till Nordkap i vår/sommar. 470 mil under 64 dagar. Transeurope Footrace! Bara för att bevisa att de kan. Men de har en förtrupp, forskare och arrangörer med sig. Carl går ensam och med ett högre syfte. Heja Carl!

Bara för idag: Jag ska inte underskatta mig själv heller.

The talented Mr Nipple

2009-06-11T08:42:00.003+02:00

Radioreklam med lokala inslag. Jag hör en ivrig mansröst deklarera att nu slår ett av stans nöjesställen upp portarna för ett underhållande sommarprogram. Konserter, danskvällar och Ms Wet T-shirt-tävling. Har vi ens såna i Sverige? Och i min del av landet?

Det är bara ett par dagar sen temperaturen kröp under nollstrecket nattetid. Frost i gräset, i juni. Rådimma nära vattnet. Mygg. En vit, genomskinlig och blöt t-shirt. Och en massa brölande killar med varierande promillehalt i blodet. Mysigt. Vad är tjusningen med bröst nu igen? Jag har glömt. Eller aldrig riktigt förstått.

Alla har ju bröst? Till och med killarna själva. Och nu väcks min nyfikenhet: Reklamrösten fortsätter "...Mr Nipple!"... Va? Haha! VAD är Mr Nipple? Finns det på allvar vuxna män - här i min stad - som vill tävla om titeln Herr Bröstvårta? Jag skulle kunna åka dit bara för att få se vilka det är.

Tänk om det är min närmaste granne? Jag har trott att han "bara" var en vanlig, vänlig pensionär. Krattar sina löv och tvättar sin bil. Rör sig inte så fort. Utbyter de vanligaste hälsningsfraserna. Trodde jag! Nu vet jag inte längre.

Jag tog med mig barnen dit i början av veckan. Från början var det väl ungefär som jag hade föreställt mig. Trevligt, vanligt, lugnt. Men så ville treåringen visa att hon kan hoppa och snurra samtidigt. Döm om min förvåning när farbrorn, utan att släppa greppet om vattenkannan, också gjorde en äkta hoppsnurr på gräsmattan! Jag blev lika impad som häpen. Det trodde jag inte om honom! Vad kan han mer?

Ja, vad vet man? Någonstans nära mig, nära dig går han. 2009 års Mr Nipple.

Bara för idag: Jag ska inte underskatta någon.

Att fånga en fjäril

2009-06-10T08:22:00.005+02:00

En dag härom veckan skulle treåringen och jag titta på smådjur. Valet föll på fjärilar. Utrustad med håv och tittburk ställde jag mig mitt på ett gärde och väntade. Där! Sprang förgäves. Men där! Inte ens nära. De tre första fjärilarna fladdrade enkelt undan mina krumsprång och vift.

Den fjärde fjärilen satte sig på en blomma. Jag smög mig på den med hjärtat bankande av iver. Jaaa! Vi fick den! En aurorafjäril, ser jag nu. Vad märkligt att sagan om Törnrosa (Aurora) snurrar i DVD-spelaren just när jag hittade namnet!

Jag förde varsamt in det lilla oroliga krypet i tittburken. Vi pratade om de ömtåliga vingarna, de klara färgerna och de långa känselspröten.

...att fånga en fjäril, som vill fälla vingarna ut över världen, en fjäril som flyger mellan oss ibland. Vi kallar den lycka, den är svår att fånga, den vill slita och rycka som vilken lycka som helst, vilken fjäril som helst, vilken kärlek som helst... (Lars Winnerbäck)

Vad vi gjorde sen? Släppte ut den direkt, så klart. Fjärilar ska ha sin frihet.

Bara för idag: Jag ska fånga dagen!

Pimp my ride!

2009-06-08T10:36:00.006+02:00

Såhär i renoveringstider tänkte jag att vi också borde bidra på något sätt. Vi har faktiskt gjort en Extreme Bike Makeover hemma hos oss. Vi utgick från min mans gamla rödvita trehjuling med rostfläckar, hjulgnissel och skärmskrammel. Det hela tog ca två minuter i arbetstid. Kostnaden redovisas nedan.

Steg 1: Prinsessklistermärken med glittereffekt. 80 st från Tradera för elva kr inklusive frakt. Åtgång = ca fyra stycken.

Steg 2: Plastkorg med Musse Pigg. Inköpt på DollarStore för tio kr.

Steg 3: Fettspruta för avlägsnande av gnissel.

Steg 4: Fyll korg och flak med vad du vill! Dagens exempel är bocciabollar. :)

Steg 5: Tryck fast en tom toarulle mellan skärm och stag i väntan på snickarpappas hemkomst.

Treåringens lyckliga leenden presenteras inte här mer än såhär i skrift.

Bara för idag: Jag ska förvalta mitt pund.

F som i Felsteg

2009-06-07T22:49:00.003+02:00

Jag har haft en liten bloggpaus. Under tiden har jag funderat på ovanstående rubrik. Nu vet jag vad jag vill säga om felsteg. Man kan raljera om fel, säga att alla gör dem och att det bara liksom är så, att det ligger i vår natur och sen är det inte mer med det.

"Det är mänskligt att fela"...

"Även solen har fläckar"...

"För att undvika att göra fel: Gör ingenting. Säg ingenting. Var ingenting"...

Jo, människor gör fel ibland, så är det ju. Men det har hänt att jag bevittnat hur någon gör eller säger något som i mina ögon inte är rätt, och i just den stunden tiger jag. För att det skulle kännas så grymt obekvämt att "korrigera" en annan vuxen. Eller för att det inte går att agera direkt utan att kränka den andra offentligt. På jobbet, till exempel.

Det hände sig en dag att jag var med när en vuxen person gjorde illa sitt barn i frustration/ uppfostringssyfte. Inte mycket, men ändå för mycket och - i mina ögon - fel. Det handlade ju om ett barn. Vad gör man då? Tänk dig själv. Tänk dig att det är din arbetskamrat, kompis, granne eller släkting. Eller någon du aldrig sett, nån i lekparken eller på stan. Vad gör du då?

"Att försvara ett fel är att fela igen"...

Jujja Wieslander, författare, har låtit sin underbara barnboksfigur Mamma Mu avsluta en bok med orden "Ibland kan man inte säga det som är sant förrän det har gått en stund"... och exakt så blev det. Där och då blev jag så ställd så att jag bara inte fick ur mig någonting. Det enklaste hade varit att bara bestämma mig för att andra gör som andra vill, att det inte var min ensak. Det fick gå några veckor medan jag grubblade på mitt håll och inväntade ett läge. Jag visste att jag måste säga att jag reagerat, måste höra hur personen resonerade kring det inträffade. Med risk för att bli avfärdad, utskälld och/eller dumförklarad bad jag om ett samtal.

Och vet ni vad - det samtalet var bra! Det var ärligt, konstruktivt, svårt som rackarn... men bra.

Så... Det här vill jag säga om felsteg och att korrigera varandra: Ett felsteg är alltid bara ett enda steg ifrån det rätta steget. Ett enda steg bör man våga gå tillsammans med någon annan. Det kan faktiskt innebära hela skillnaden för just den personen eller tredje part. Och det kan bli en minnesvärd promenad!

Bara för idag: Jag kan välja att ta första steget.

Myror i marängen?

2009-06-03T09:15:00.003+02:00

Till myrorna som invaderade vårt skafferi 1/6 2009: Det här är till er.

Jag har aldrig varit den som experimenterat med förstoringsglas för att bränna er eller rotat sönder era hem med en gren. Tvärtom fördömer jag och tar avstånd från den sortens terrordåd. Min strävan är och förblir att människa och natur ska kunna samsas sida vid sida i mesta möjliga mån.

Problemet är att ni tar er friheter långt över era befogenheter. Ni vet inte vem ni tjafsar med. Jag varnade er två gånger, hällde kokande vatten närmast husgrunden där ni uppehöll er för någon vecka sen. Smällde era inkräktande kompisar så att de aldrig återvände. Ni skulle ha lyssnat. Ni skulle ha vänt. Nu är det för sent. Nu finns det ingen nåd.

Trodde ni att jag var den sortens människa som accepterar myror i marängerna? Titta igen. Ni trodde fel. Ni begick ett stort misstag när ni kalasade på min dotters sparade Zoo-klubba. Här är min krigsplan:

1. Kontakta Anticimex och bygga upp en strategi. - gjort
2. Beställa nödvändiga medel för kemisk krigsföring. - gjort
3. Tömma och dammsuga skafferiet. - gjort
4. Placera ut Myrr-dosor (Allt är inte honung som doftar...), en under kylen också. - gjort
5. Avvakta 1-2 veckor.
6. Skura golv och skafferi. så att era doftspår förstörs.
7. Strö en Myrr-barriär längs husgrunden.
8. Skura husgrunden.

You're going down. Jag såg de första besökarna i den ena dosan nu på morgonen. Vet ni vad det betyder? Er drottning kommer att dö.

"This means war
and the battle's still raging"... // Bob Hartman

Bara för idag: Jag ska vara hård mot de hårda.

Oprovocerad vänlighet

2009-06-02T09:45:00.004+02:00

Jag stod längst fram i kön på ICA igår förmiddag. Vagnen veckohandlingsfull av varor + en sprattlig baby. Och så hade jag en lös treåring alldeles för nära tidningshyllan för att undgå att se prinsesstidningarna.

Hon visste inte att jag redan tagit hennes nyfödda Disney-prinsessbesatthet på allvar och köpt precis den där prinsesstidningen med medföljande pyssel. Jag har gömt den väl och tänkte spara den till sommarens längre bilresor. Hon visste inte det, så hon hämtade en och visade mig med glittrande ögon - "Mamma, TITTA!"...

Jag sa något i stil med "Ja, jag ser. Men vi ska inte köpa någon tidning idag. Lägg tillbaka den är du snäll". Vilket hon gjorde, helt utan invändningar. Jag fortsatte att lasta upp varor på bandet.

Då yttrade sig den för mig okända kvinnan som stod efter mig i kön:
- Ursäkta, men kan jag få köpa den där tidningen till din dotter? Hon är så gullig och det var bara så väldigt duktigt av henne att lägga tillbaka den utan gnäll!
- Ja... Eh... Så snällt! Men jag har köpt den till henne redan, jag har bara inte visat den än.
- Jamen finns det nån annan tidning du vill ha? *vänd mot min flicka nu*

De tittade på alla barntidningars medföljande små lockbeten. Till slut valde de Tom & Jerry, där det följde med en liten tennisracket avsedd för bifogade vattenballonger. Jag gillar inte den tidningen. Tycker att hon är för liten, tycker inte att det är okej eller kul att uppmuntra allt deras mosande och krossande och manglande av varandra. Men hennes min..!

I bilen utbrast hon "Jag trodde inte mina ögon, mamma!"... :) Nej, knappt jag heller. Så vänligt gjort! Och vilken bra, pedagogisk förstärkning - hon fick den inte för att hon grät hejdlöst eller bråkade om den, hon fick den för att hon gjorde något bra.

Apropå mos och mangel... Läste om Henrik Zetterbergs första hockeyslagsmål i Aftonbladet just innan middagsmaten var klar. Rubrik: "Se Zäta slå ner superstjärnan". Underrubrik: "Frustrerad Malkin attackerade svensken bakifrån - fick hjälp av Satan". Oh no? Nej, jag vet. :)

Bara för idag: Jag ska testa lite oprovocerad vänlighet.

Ärlighet irriterar längst

2009-06-01T10:48:00.002+02:00

När signaturmelodin till Barbapapa på hög volym bevisat och överbevisat att filmen tog slut för bra länge sedan får mina öron panik. Jag ber treåringen att stänga av tv:n. Första gången helt vänligt. Tredje gången med klart högre röst. Femte gången jättearg. Stormar nerför trappan och stänger av själv. Där sitter hon lugnt i soffan och tittar på mig. Fortfarande arg säger jag:

- Filmen är ju SLUT. Jag sa STÄNG AV. Då vill jag att du gör det.
- Jag hade inte tid.
- Det hade du visst! Du vet att jag blir arg när du inte hör vad jag säger.
- Men jag hörde. Jag bara struntade i dig.

Ooo... Jag måste lämna vardagsrummet en liten stund medan jag andas lugnt och smälter det där. Så otroligt irriterande sagt! Och så väldigt uppriktigt. Plötsligt måste jag le och skaka på huvudet åt henne. Lilla skruttunge!

Bara för idag: Jag ska välja mina krig.

I had a black dog...

2009-05-27T21:33:00.005+02:00

...depression was his name. Det är titeln på en bok av Matthew Johnstone, inte bara "en bok" utan "en av de bästa böcker jag läst och äger". Jag rekommenderar den varmt till alla som provat vara nedstämd under en längre tid eller känner någon som varit/är det. Med tanke på statistiken borde det vara nästan samtliga.

Det var dåvarande presidenten Winston Churchill som populariserade uttrycket "black dog". När han hade sina sämre dagar bad han de anställda hälsa hans besökande att han var ute med the black dog.

Det är illustrationerna som gör boken så fantastisk! Jag har lånat ut den till personer som i sin tur lämnat den till sina anhöriga för att äntligen bli förstådda. "Såhär mår jag".

En av de bilder jag tycker talar mest är när killen i boken har ett par hundformade solglasögon på sig. Genialisk liknelse. Bildtexten säger det bara igen, fast med bokstäver: "Jag såg hela min omvärld genom den svarte hunden". Så fungerar de. Depressionerna. De skymmer liksom ljuset.

En annan klockren bild är när killen höjer en stol för att försöka attackera sin svarta hund, och hunden bara lägger ner honom med en gigantisk tass. Det är starka krafter som kan få en till synes välfungerande, väletablerad människa ner på knä. Men det finns hjälp att få och det finns hopp att hämta. Det handlar boken också om. Och när den sista sidan vänds, och den svarte hunden krympt och övervunnits, så skulle det kunna stå ett klassiskt "The End". Men så står det inte. Det står "The Beginning". Waow.

Bara för idag: Jag ska sköta om mig.

E som i Ensamhet

2009-05-26T07:47:00.004+02:00

Ensamhet I: när man är själv med fel person.

Ensamhet II: utanförskap i ett rum fullt med folk.

Ensamhet III: att vara ifred/för sig själv

Ensamhet IV: att vara unik, speciell, "one of a kind"

Fler varianter? Svenska språket saknar nyanser ibland. Engelskan skiljer så tjusigt på att vara alone och att känna sig lonely.

Jag läste att den brittiska tjejen som spelar tv-reporter i Spiderman 3 tagit sitt liv. Jag kände inte igen hennes namn och egentligen inte hennes vackra ansikte heller, trots att jag sett filmen. Men jag tänker ibland på den sortens ensamhet som tycks uppstå bland människor som utåt sett verkar väldigt lyckade. Är de ensamma eller tror de bara det?

Britney Spears - ung superstjärna vars varje steg bevakas av media - vem kan hon lita på? Krisa med? Vara ifred med?
Whitney Houston - megastjärna - hade allt. Tänk att hon kunde gå ner sig så totalt?

Micke "Svullo" Dubois. Uppskattad familjefar och komiker. Men orkade inte leva.
Mikael Ljungberg. Brottare, OS-hjälte, superledsen. Död.
Johanna Sällström. Hyllad skådespelare från bl a "Wallander". Olycklig. Död.

Om de varit utslagna, isolerade, okända och oälskade... Men det var de inte. De hade familjer, karriärer. Vem kunde tro?

En av tre kvinnor (och en av fyra män) kommer någon gång i sitt liv att drabbas av en depression som skulle behöva behandlas. Det är väldigt många. Ändå pratar så få om det.

Bara för idag: Jag ska inte få för mig att jag är ensam.

Piggen i

2009-05-25T21:07:00.005+02:00

- Mamma?
- Mm? *frukostmacka i munnen*
- Visst är det bra att ha piggen i hålet?
- Vad menar du?
- Då kan väl ingen bebis komma in?
- Komma in vart då?
- På toan? Om man stänger HELA dörren, menar jag. HÅRT. Så ingen bebis kan öppna den. Mamma? Visst är det bra?
- Jaha! Nä! Javisst! Det är väldigt bra att du stänger ordentligt när du varit där.

Puh... Det där utspelade sig i morse. Jag hann tro..! Det är drygt ett år sen sist. Då stod hon, nyfyllda två år, alldeles naken på badrumsgolvet och väntade på att badbaljan skulle fyllas. Under tiden sysselsatte hon sig med att titta neråt på sin egen lilla kropp. "Kisset kommer ut här under" konstaterade hon. "Ja, det gör det" svarade jag lugnt. Sen började det.

- Ja vill ha en 'toooj kuk, mamma.
- Vad sa du?
- Ja vill ha en 'tooj kuk. En 'tooj BAMTE-kuk.
- Vem säger så?
- Jag?
- Är det nån på dagis som har sagt så?
- Nä?
- Men... Varför då, då?
- Tå ja kan tojka mig, badat!
- Är det HANDDUK du menar?
- Ja? Visa dig!

Därpå sprang det oskyldiga flickebarnet till tidningskorgen och tog fram ett reklamblad från Hemtex. Där fanns bilder på badhanddukar med Lille Skutt och Bamse. Så klart. :)

Ikväll vid läggdags viskade hon "Jag älskar dig härifrån och ända bort till öknen!"...

Bara för idag: Dagen idag var en märklig dag. Den var min.

Konsten att Fynda

2009-05-23T13:52:00.007+02:00

Hurra! Min man såg två superfina vinteroveraller på Blocket igår kväll. Två "dyrmärken" som jag hört ska vara så bra. Slitstarka och rymliga. Känns inte märkesnördigt när det gäller storasysters ytterkläder, inte om de får högt användarbetyg i konsumenttester och ska ärvas. Jag kan mina overalltester by now. :)

Anyway: Medföljande mössa och vantar. 550 kr för bägge tillsammans. Jag ringde idag på förmiddagen. Jo, de fanns kvar. Jo, de var i kanonskick. Den ena overallen köpte de i mitten av vintern som var. Den hade de tänkt ha till sin dotter till hösten också, men hon har bestämt sig för att det är jacka och täckbyxor som gäller när man fyller sex år och slutar dagis. Så den är bara använd ett par månader, sade mamman i luren med visst förtret i rösten.

De är i storlek 104 och 110. Jag tänker att antingen har vi två vintrars ytterkläder räddade för storasyster eller så har lillasyster en chans att få en fin overall som inte är på tok för stor. Med ett vinterbarn och ett sommarbarn ligger de inte riktigt i fas storleksmässigt när det gäller att ärva kläder. Hur som helst - jag bestämde mig för båda två!

Kökssoffan jag tycker så mycket om hittade vi för 250 kr på Blocket. Med lite vitfärg och en ombuntning blev den som ny. Min händige man höjde dessutom benen på den så att den vart skönare att ta sig upp ifrån. Kan annars vara ett soffpotatisproblem... ;)

Fler fynd:

* Nyomklädda HokusPokus-stolen - 200 kr på Blocket.
* Extra-barnstolen i uterummet - 125 kr på loppis.
* Vägghängda Brio-skötbordet - halva nypriset på Blocket.
* Treåringens jeans - 36 kr med frakt på Tradera.
* 80 prinsessklistermärken - 11 kr med frakt.
* V70:n - en gammal Blocketannons jag chansringde på. Ägaren prutade själv bort 14 000 kr!

Second hand är en höjdare. Miljövänligt, ekonomiskt och... riktigt roligt! :)

Bara för idag: Jag ska vara en medveten konsument.

D som i Djur

2009-05-20T08:05:00.005+02:00

Håhåjaja... Läser om det nya fantastiska fossilfyndet Ida. Hon är inte någon bortsprungen dement gumma. Ida är 47 miljoner år gammal, tror man. Men välbevarad för sin ålder. Och redo att med sitt lilla skelett starta debatter världen över om hur mycket päls hon hade, vad hon levde av och framför allt vilka hennes släktingar är.

Jag vet inte varför det är så viktigt att få bevis för att vi skulle vara superutvecklade apor. Det intresserar mig inte så mycket vart mänskligheten kommer ifrån, jag är mer bekymrad över vart den är på väg.

Nu finns det genast folk som triumferar över fyndet Ida och säger "Vad säger ni nu då, alla judar, muslimer och kristna"? Ja, vad säger alla? Hej Ida, kanske. Fin svans. Rest in peace.

Det gör mig faktiskt ingenting ifall det skulle vara så att vi utvecklats ur en annan art. Djur är ändå djur. Människor är människor. Jag tycker om djur och vill inte att de ska behandlas illa i onödan, men vill inte besjäla dem och förse dem med mänskliga egenskaper.

Revolutionsteorin svarar inte på frågan HUR livet uppkom. När jag var liten trodde jag att allt blivit klart på sju dagar. Nu tänker jag att det kanske bara är en bild för i vilken ordning allting kom. Hur lång tid det tog och exakt hur det gick till - det kan faktiskt kvitta. Jag har förresten läst att Darwin ångrade sig på gamla dar.

Hela sanningen får vi inte veta, den är för avancerad. Men när jag lyssnar på vissa specimen av Homo sapiens sapiens så undrar jag om de inte brås på nån gammal primat i alla fall...

Bara för idag: Jag ska utveckla något hos mig själv.

C som i Choklad

2009-05-19T07:45:00.004+02:00

Vissa älskar den, oavsett sort.
Vissa tycker att den passar in i alla sammanhang.
Vissa är till viss del beroende.
Vissa hävdar att man blir lycklig av den.
Vissa är beredda att betala dyrt för den.
Vissa vill ha den så länge den inte är bitter.
Vissa tillverkar egen.
Vissa föredrar den mörka.
Vissa är allergiska mot den.
Vissa uppskattar den inte. Inte alls.

Jag pratar om Sanning. Eller om choklad. Sanning och choklad.

Minns när min lillasyster för många år sedan förhördes ilsket av en annan liten tjej. :)
-Men har du tagit min docka? Säg sanningen!
-Sanningen.
-Men har du tagit den? Du måste säga sanningen!
-Sanningen!

"Life is like a box of chocolate. You never know what you're gonna get".

Bara för idag: Jag ska välja sanningen.

Mammiatorerna

2009-05-15T08:15:00.008+02:00

Jag vet vilken game show jag vill vara med i. Mammiatorerna! Jag skulle ha en icke-tight tävlingsdräkt med vardagsfläckar. I ena fickan: Snytpapper. I andra fickan: Snytpapper.

Delmoment:

Treårings-quiz. Varför har Spindelmannen arga ögon? Varför har pojkar snopp? Varför får man feber? Varför finns det flugor? Varför blir man trött? Varför har fiskar inget kött på stjärten? Tips: Svaret "Det bara är så" ger endast halv poäng.

Memory. Du går in i ett rum. Din uppgift är att komma ihåg varför du först gick in dit medan du plockar upp allt löst från golvet, och sedan genomföra det förstnämnda. Målsättningen är samma som scouternas - det ska inte se värre ut när du går än när du kom. Skillnaden är att detta inte alls är helt upp till dig.

Expedition Robinson. Du ska på grupputflykt under okänd tid. Take only what you need to survive. Tänk på faktorer som kallhållning, uppvärmning, transport, avtvättning, smitbajs, långtråkighet och väderomslag. Du kan inte rösta ut någon minderårig medtävlande även om tanken stundtals kan fresta. Favoritsak: Nödrussin.

Ballar av stål: Hantera citygnäll och välta varustaplar. Poängavdrag för rodnande kinder. Poängtillägg för djupa knäböj med barn fastklämt mot höften. Dubbla poäng för provhyttsbesök (inklusive köande dit) utan svettringar.

Mästarnas mästare: Bär tungt och rör dig snabbt samtidigt som du a) letar något/någon eller b) packar något/någon. Stilpoäng mellan kl 15:30 och 16:30, "Happy Hour".

Vilka är med? Vilka Mammiator-namn ska ni ha? Jag är Tumbledryer. Nu öser vi! :)

Bara för idag: Do only what you need to survive.

B som i Barnuppfostran

2009-05-14T16:07:00.008+02:00

Det debatterades en del kring barnuppfostran härom veckan, närmare bestämt i Aftonbladet om föräldragurun Anna Wahlgrens metoder. Jag tänker inte ge mig in i den heta stormen som pågick där, bara prova att droppa fem viktiga principer för mig.

- Konsekvent kan man som förälder vara när det gäller viktiga saker. Möjlig att busa med, charma eller muta kan man vara när det gäller småsaker. Huvudregel: Vi leker inte med maten. Undantag: Men vi kan fnissa åt att pappa inte vet att vi med pepparkaksform gjort hjärtan av falukorvskivorna i hans matlåda.

- Sluta bör betyda "sluta nu", alternativt "nästa gång får jag dig att sluta", men inte "fortsätt gärna en stund till att förhala detta, för jag tänker inte avbryta de närmsta fyra gångerna".

- Stora känslor är okej. Jag pratar regelbundet med min stora lilltjej om att man får bli jättearg, men aldrig hämnas, göra illa eller kalla någon dumma saker. Motsatsen till arg är inte "snäll". Och flickor får också vara arga.

- Kramas. Under bus, efter bråk, mitt i trött-&-hungrig-gråtvrålet, vid godnatt, till exempel. Kramar är en sorts ömsesidig näring. När jag känner att jag är stressad och trött själv brukar jag säga till treåringen i förebyggande syfte att hon får säga till mig om jag blir sur. När detta inträffar säger hon alltså bara "Behöver du en kram?" och då faller allt vardagsjäkt åt sidan för en guldstund i hennes små välvilliga armar.

- Bekräftelse, en skopa per dag. "Så glad jag blir när min favoritunge hjälper mig hänga tvätt, nu blev det mycket lättare och roligare för mig!"...

Jag anar att jag trots de bästa ambitioner och intentioner ändå kommer att dras med oro, frustration, dåligt samvete och en känsla av otillräcklighet med jämna mellanrum de närmaste 25 åren. :-7

Bara för idag: Jag ska göra mitt föräldrabästa (och vara nöjd med det).

A som i Alkohol

2009-05-13T07:48:00.007+02:00

"Wine is fine but whiskey's quicker
Suicide is slow with liquor"... / Ozzy

Jag testar att googla på ordet alkohol. Hm. Tjugosju miljoner femhundratusen träffar. Testar "alcohol". Waow - 122 miljoner träffar. Det finns bevisligen mycket att säga i ämnet. Cirka tio procent av det här landets befolkning har problem med alkohol i olika grad. En av fyra svenskar har någon i sin närhet med alkoholproblem.

I sommar, närmare bestämt på självaste Independence Day, är det exakt tio år sen jag senast drack alkohol. Jag befann mig i Seattle på semester. Där och då blev jag skrämd och fattade ett beslut. Jag har aldrig ändrat mig.

Jag var inte så rädd om mig, lite likgiltig inför risker kan man väl säga. Den där kvällen den 4 juli 1999 hade jag och en kompis letat oss till en plats i stan där vi trodde oss få en bra skymt av fyrverkerierna som väntade. En härjad man kom plötsligt fram och bad mig vakta hans jacka. Han skulle gå och köpa gräs. Återkom en stund senare och sade att han köpt chips i stället. Good for you, tyckte jag.

När han tog på sig jackan såg jag en liten bibelliknande bok sticka upp ur bröstfickan. Jag frågade. Jo, det var en bibel. Han höjde ett krokigt, nikotingult finger och sade "Gå hem och läs Jobs bok". Jag svarade att jag redan läst den, att den handlar om en man som prövades av Gud. Han förlorade allt han hade utom sin tro, och bara för det så fick han allt tusenfalt åter.

-You're into witch craft, aren't you? sa mannen med smalnande ögon.
-No! svarade jag förskräckt. No, no.

-Jo, det är du, fortsatte han. Jag kände det på lukten när jag satte mig här.
-Nej nej, vidhöll jag. Titta, det här är ingen "witch craft"!

Jag höll upp mitt lilla konfirmationskors som hängde i en silverkedja runt min hals. Han fnös.

-Så du tror att du är säker med symbolerna, va? Då ska jag säga dig en sak, flicka lilla. Du är inte säker med någonting du bär på utsidan som inte är sant på insidan. Och jag varnar dig - du kommer att måsta bestämma dig. Du måste välja om du ska leva "blessed or cursed".

Tio år senare minns jag exakt hur rädd jag blev. Han må ha varit haschröd och vild i ögonen och en total främling i ett annat land, men jag var inte rädd för honom utan för det han sagt. It made sense. När hela natthimlen exploderade i organiserat smatter och färg stod jag på ett hotelltak just under stjärnorna och bad. Jo, det gjorde jag.

Det finns massvis med skäl till att använda alkohol och massvis med skäl till att låta bli. Jag har mina och är intresserad av dina. (Ordet "love" ger förresten en miljard och 610 miljoner träffar... Mäktigt, va?)

Bara för idag: Jag avstår från alkohol för min egen skull.

Just idag är jag stark

2009-05-12T08:18:00.007+02:00

"Just idag är jag stark, just idag mår jag bra
Jag bärs framåt på kraftiga vindar
Just idag är jag stark, just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
och det är skönt att den äntligen kommer"... / Kenta

Igår testade - och klarade - jag för första gången i år att jogga 5 km. Det var en fantastisk känsla att orka, att bestämma sig och sen bara göra det. Just do it. :)

Jag följer ett träningsprogram. Av någon anledning fungerar det bättre så. Om Anders Szalkai skriver att jag ska orka springa i 35 minuter så orkar jag det. Jag tittar på klockan och ser att jodå, krafterna kommer att räcka i fem minuter till. Minst. Det är beprövad vetenskap, eller nåt. Anders säger ju så. Han har koll. Jag bara gör som han med kollen säger.

Senaste virkfikat:

Bara för idag: Jag ska sikta mot stjärnorna (och kanske nå trädtopparna).

I morgon, i morgon

2009-05-11T17:29:00.006+02:00

Jag ringde så fort jag fick veta vart du befann dig. Det kändes konstigt att fråga efter dig på patienttelefonen, att ens behöva hänvisas till en sådan av en sekretessbelagd personal. Där var din röst. Hej. Jag visste inte förrän idag.

Tänk att man kan bli så ledsen. Att du, av alla, kan vara så ledsen. Det kan man inte tro om man inte vet.

Jag köpte med mig mörk choklad och nötter till besöket, för jag vet att du tycker om det. En del av att återvinna smaken på livet kan väl vara att smaka något gott, tänkte jag. Plockade en tussilago på väg in, de växte nära personalparkeringen som jag tog mig friheten att nyttja. Tänkte att den kanske kunde påminna om att ljuset återvänder. För det gör det ju, tro inget annat!

Jo, och så tog jag med mig en liten bok att bläddra i och kanske småle åt. "I morgon" av Bradley Trevor Greive. Fantastiskt träffande bilder till väldigt kloka ord. Hoppas att du tittar i den redan ikväll.

Jag hör av mig igen. Vi kanske kan ta en liten promenad om vädret och humöret tillåter. Det förstnämnda kan man ju annars klä sig för att tackla. Vi får väl se. Sköt om dig tills dess. Gör dig inte illa, gulle du. +---(",)---+

Bara för idag: Jag ska tänka på dig.

- beslut -

2009-05-10T12:12:00.004+02:00

Jag kommer inte att uppdatera min blogg på lördagar och söndagar ett tag framöver. Den tiden ska jag i stället lägga på att vara med min familj. Gärna utomhus, som idag. Först på knä i blomrabatten (struntar väl i krassen, nu ska jag äntligen bli solrosodlare), därefter låg vi på solvarma altanbrädor och lekte "Russinleken", sen rusade/busade vi runt på norra Europas minsta brännbollsplan och till sist besköt vi husväggarna med våra vattenpistoler. Vi hann göra pinnbröd och lira fotbollsgolf också.

Vill bara bjuda er på vår treårings pedagogiska samtal med sin 10-månaders lillasyster (som bara kan säga da!, diss, mama-mama och nä nä), det handlade om vad en ko ÄR.

- Man får mjölk av dom. Stora. Spenar och ben. Och så säger de MUU. Mule har dom. Öron, under hornen. Så är dom. Kor. Förstår du det?
- Nä.
- Men... Mamma, hon förstår ingenting!

:)

Bara för idag: Jag ska ta mig mer tid för de mina.

Samtalsämnen A-Ö

2009-05-08T08:56:00.002+02:00

Det finns så mycket att prata om! Till exempel:

Alkohol
Barnuppfostran
Choklad
Djur
Ensamhet
Felsteg
Grannar
Hårdrock
Inredning
Julpynt
Konsertminnen
Längd
Motion
Natur
Ovanor
Palt
Resor
Sinnesrobönen
Tro/Tvivel
USA
Vardag
Åska
Äckel
Ödmjukhet

Bara för idag: Jag ska prata med någon jag inte brukar prata med.